Det är mörkt ute. De flesta ligger och sover när Nikodemus söker upp Jesus för ett snack. Han är nyfiken på Jesus och funderar mycket på vad han ska göra för att komma åt kärnan i det Jesus pratar om. Hur ska han bete sig för att kunna få se Guds rike. Nikodemus börjar med att säga till Jesus vad han tror på, att Jesus är från Gud. Då bekräftar Jesus honom med orden ”Sannerligen, jag säger dig den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Det är precis som att Nikodemus inte fattar Jesu bekräftelse. Han krånglar till det med att säga ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Nikodemus vill något mer, han vill prestera och göra något för att få tillgång till det Jesus pratar om. Jesus försöker förklara vad han menar med hjälp av en bild om vinden som blåser, ”vi hör den men vi vet inte vart den kommer ifrån eller vart den är på väg”. Tänker att Jesus menar att Nikodemus är som vinden. Nikodemus är redan född av anden, för Jesus hör honom prata om sin tro, men han själv har ännu inte förstått att det är så enkelt.

Kanske är det för att jag sitter i min fåtölj några meter bort och läser i en bönbok med blockljuset brinnande bredvid mig som tankarna väcks hos en av våra döttrar. Hon sitter i soffan bredvid och tittar på surfplattan då hon ropar på mig. ”Mamma, är jag kristen?” Det är många tankar som far genom mitt huvud innan jag svarar med en motfråga, ”Tror du på Gud och Jesus?” Jaet kommer snabbt ifrån hennes glada mun. Med jaet klingandes i mina öron kan jag bara bejaka henne och säga, ”Ja, då är du kristen.” Förbluffad svarar hon mig ”Va, måste jag inte gå till kyrkan och bla bla bla?”

Har tänkt mycket på vårt lilla samtal. Vad ligger i det där ”bla bla bla:et”? Kanske bor det en liten Nikodemus i oss allihop. Vi vill gärna krångla till vår tro och inser inte att vi redan har det som behövs. ”Bla bla bla:et” är de krav vi ställer på oss själva och på varandra i vad vi tror det innebär att vara kristen. Ber jag på rätt sätt, ber jag tillräckligt ofta, går jag lagom ofta till kyrkan, är min kunskap om Gud och Jesus nog. De där kraven blir en belastning och en känsla av att aldrig räcka till eller duga. Vi gör försök till att födas in i moderlivet igen när vi är gamla precis som Nikodemus. Istället för att lita på att anden redan fött oss på nytt, att för en kärleksfull far räcker tron.

Från min bönbok hämtar jag en bön och ber: ”Skänk mig Gud, en starkare tro på din Son som dog för att vi skulle få leva, så att inga frestelser kan släcka Andens glöd i mitt hjärta.” Kraven eller det där ”bla bla bla:et” är en brandsläckare som vill släcka Andens glöd i mitt hjärta.

Jesus fortsätter samtalet med Nikodemus. Jag lyssnar på vad han säger. Hör inget om något ”bla bla bla”. Det är det enkla han belyser och lyfter fram. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

* Hämtat från Joh. 3:1-16 samt Tidegärd dagliga böner ur bibeln