På en utbredd filt i skuggan ligger jag och tittar upp mot den klarblåa himlen. Långt där uppe ser jag en fågel med utbredda vingar, svävande med vinden. Buren av vinden. Så fri den känns utan några som helst bekymmer eller tankar om framtiden. Den funderar inte ens på vad det blir för mat idag. Bredvid mig hoppar en skata och kraxar lite. Den har just fått tag i något intressant i det gulbrända gräset.

Tänker mig in i, om jag skulle vara en fågel. Ser mig själv i spegeln och upptäcker min vackra svartvita fjäderskrud som är så karaktäristiskt för just skatan. Med mitt kontrollbehov för framtiden, om det så bara gäller för dagen, lämnar jag inte marken. Jag gnäller, eller jag menar kraxar, om hur svårt det är att hitta föda nu när gräset är så torrt. Hur ska det då bli i sommar? Eller när hösten kommer? Det går åt mycket energi till att kraxa och göra sig bekymmer. Ovanför mig glider mina fågelkompisar. De fångar vinden, låter sig bäras av den och sjunger med en klarare stämma. Drömmen och viljan väcks över att få slippa den extra bördan som framtiden kan ge i form av förutbestämda bekymmer. Det ser så enkelt ut att bli buren.

”Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?” (Matt. 6:26)

Tänk om jag skulle våga släppa mina bekymmer för framtiden en stund, där jag ligger i gräset. Låta den heliga Anden bära mig, likt vinden som bär fågeln. Välkomna den helige Anden och våga lämna allt som oroar mig. Pröva vinden, såsom en fågelunge gör på sin första flygtur.

Nynnandes på Ingemar Johansson psalm går jag in i köket och sätter på en kopp kaffe.

”Se hur gudsvinden bär
hur den lyfter just här
Du får komma precis som du är”