Det bor för lite Maria i mig, ibland.

Vår dotter står framför mig med sammanbiten min. Hon är sårad, frustrerad och ganska sur. Det har inte blivit som hon ville. Dessutom står jag där med armen om hennes hals med min vilja att ställa allt till rätta. Jag förklarar, kommer med goda råd och pratar på. Är enligt mig själv väldigt förnuftig och resonabel. Min vilja är stor att hjälpa till och trösta henne. Göra så att allt blir bra igen. Hon blir allt mer tystare och inbunden. Till slut säger hon ifrån:
-Tyst mamma, säger hon. Låt mig prata. Lyssna på mig.
Så får jag tystna och bara lyssna. Vad är det som har hänt egentligen. Hur ser hon på det som inträffat. Tillsammans kan vi reda ut händelsen på bästa sätt, för dottern. Nu med en mamma utan ivriga tillrop och förnuftiga kommentarer, istället med en mamma som lyssnar mer än talar.

Jesus är på en stor fest, ett bröllop. Vinet tar slut. Det finns en viss risk att bröllopsgästerna ska surna till. Hade det varit jag som var mamma där, och inte Maria, så ser jag framför mig hur jag hade flugit upp från min plats, börjat domdera, gått fram till min son, argumenterat och förklarat hur jag vill att det ska sluta på bästa sätt. Kanske hade jag till och med dragit med mig Jesus ut till köket. Där hade han fått hjälpa mig med att hälla upp och späda ut saft. Saften hade säkert blivit alldeles för vattnig och blaskig. Men så gör inte Maria, hon går fram till Jesus och säger:
-De har inget vin. Punkt, inget mer säger hon till Jesus. Och så vänder hon sig till tjänarna:
-Gör det han säger åt er.
Och vilken fest det blir. Vattnet förvandlas till vin.

I samtalet med vår dotter skulle jag önska att jag ibland tystnar och lyssnar. Jag är så otroligt snabb på att vilja ställa allt till rätta och komma med mina, enligt mig, förnuftiga råd som egentligen knappt räcker halvvägs.

Även i min bön till Gud så har jag ofta en fix och färdig lösning på hur jag önskar att mitt bönesvar ska se ut. Jag ger inte Gud något utrymme till eget tänkande. Tänk om det då skulle bo mer Maria i mig. Då skulle jag berätta för Gud om mitt problem och sedan tystna. I tystnaden skulle jag lyssna på vad Gud vill göra och på vilket sätt. Våga lita på att han vill mitt bästa. Tro på att han inte kommer ge mig blaskig saft utan ge mig det godaste och bästa vinet han har.