Det där uppdraget jag fick om att skriva om min tro satte igång många tankar hos mig. Jag var tillbaka igen i samlingslokalen på lägergården den där sommaren då jag skulle fylla tretton år. Vi var runt fyrtio ungdomar som under två och en halv veckor gick på en bibelskola. På kvällarna var det samling och bön. Under en av dessa kvällar bestämde jag mig, min barnatro skulle jag ta på allvar och göra den till min personliga. Det blev inget himlastormande ögonblick i mitt liv. Lugnt och stilla viskade jag till Gud. Däremot blev besvikelsen stor. Det hade talats mycket om att lämna sitt liv i Jesu händer, i just det ögonblicket, skulle allt bli så fantastiskt och överväldigande. Den besvikelsen levde kvar i många år hos mig. Jag fortsatte åka på konferenser och läger. På dessa fanns många ”halleluja-moments” för andra, dessa blev ofta stora och översvallande. Det fanns stunder då jag till och med tvivlade på om min tro räckte, eftersom jag inte hade varit med om det där revolutionerande som alla andra tycktes ha gått igenom.

När vi var barn, mina syskon och jag, träffade vi ofta våra föräldrars vänner. De fanns i vår närhet och såg oss barn men vi hade egentligen aldrig någon relation med dem. Det var mina föräldrar som stod för vänskapen. Min mamma har några kusiner och det var likadant där. Det var mamma som band ihop oss. Jag blev äldre och flyttade hemifrån. En helg fyllde min moster år och det var storkalas. På tåget till kalaset mötte jag två av min mammas kusiner. Det blev ett härligt samtal och jag fick lära känna dem på mitt sätt, inte genom någon annan. Skapa min egna relation med dem. Det där samtalet utvecklades till en vänskap. Och vänskapen ledde till många härliga sommarbesök för mig, ensam utan föräldrarna, i klippiga Bohuslän.

Tänker så här i efterhand att min barnatro till viss del handlade om att stå bredvid mina föräldrars relation med Gud. Jag hade inte lärt känna Gud på mitt eget sätt ordentligt, utan levde vid sidan om deras upplevelser. Tron på Gud var självklar men inte relationen med Honom. Precis som det var med föräldrarnas vänner och släktingar, de fanns där, såg oss och pratade med oss. På sätt och vis tillhörde de våra föräldrar. Tänk om någon kunde sagt till mig när jag var tretton att relationen med Gud inte alls ofta är himlastormande utan kan vara mer som en enkel tågresa.

Efter mitt stilla bejakande den där lägersommaren har jag en egen relation med Gud. Besvikelsen och tvivlet att min tro inte räcker till är borta. Jag har fått lära känna Honom själv och vi har något eget tillsammans. Det är Gud och jag nu.