Äntligen har vi en bil, av storlek större format, som rymmer både vår familj och tre personer till. När vi den här sommaren gör utflykter, så kan alltså även våra föräldrar åka med i vår bil. Det är trevligt.

Den där dagen var en sådan dag, en utflyktsdag. Bilen var packad med färdigbredda mackor, kaffe, saft och cykelhjälmar. Längst bak i bilen satt våra tjejer, i mitten satt mina föräldrar och längst fram styrde min man. Bredvid honom satt jag och försökte få upp kartan med vägbeskrivning på skärmen samtidigt som jag letade efter bra musik för resan. Mina föräldrar hade någon dag tidigare kommit tillbaka från en bussresa norrut, där guiden varje dag börjat bussturen med att spela ”Tänk att få vakna tidigt en morgon.” Denna sång ville de höra och starta vår utflyktsdag med. Vilket visade sig vara en höjdare. Ur högtalarna hörde vi: ” Tänk att få vakna tidigt en morgon, Utan att sakna natten som var Jag älskar livet som du har skapat, Tack käre far för allt som du gav!”

Vår resa hade vi påbörjat strax norr om Halmstad. Vi färdades längs med havet ner mot Skåne och Landskrona där färjan skulle ta oss vidare. Det skulle bli en dag på ön Ven. Färjebiljetter var bokade och cyklar likaså. Glädjen, förväntan och hoppfullheten inför en dag tillsammans gick nästan att ta på i bilen när vi susade fram på motorvägen. Min livskamrat och jag hade dristat oss till att hyra två tandemcyklar till vår familj. Bara den ovissheten, om hur det skulle gå första gången på tandem, innehöll mycket spänning och en uns nervositet. Vad hade vi gett oss in på?

När vi hade passerat Hallandsåsen öppnade sig landskapet. Träden längs med vägen var borta och vi såg istället milsvida åkrar. Solen sken och himlen var alldeles klarblå. Då hörde vi hur min mamma i baksätet utbrister i glädje:
-Det är mycket himmel här!
Vi tittade oss omkring på landskapet. Det vackra panoramat som visade upp sig innehöll precis det som mamma sagt; mycket himmel. Jag tror att både förväntan och förhoppningarna inför dagen där och då, skruvades upp ett snäpp.

Tänker på bilden av livet som en utflyktsresa. Där jag stundtals har en del förväntningar, förhoppningar och spänningar inför vad som händer när livet här på jorden är slut. Himmelriket, som Jesus kallar det, är för mig den bästa av världar fyllt med värme och ljus. Jag tror vi kan ana himlen här på jorden när livet glimmar till i glädje och kärlek.

En dag under semestern tog min livskamrat med oss flickor till en gocart-bana. För första gången fick våra döttrar testa på att köra gocart. I tio minuter, med stora hjälmar och nackskydd körde de omkring i rasande fart. Runt, runt, runt på banan. Efteråt då vi pustade ut på fiket, med var sitt wienerbröd, pratade vi om deras upplevelse. Båda tjejerna hade gnistrande ögon och breda leende. Deras ansikten strålade av glädje. Go-kart fanns med bland topp-tre av bästa grejer de nånsin gjort. När jag såg glädjen och kärleken till livet hos dem kom jag att tänka på min mammas uttryck igen.

Det är mycket himmel här!