Tvättmaskinen går på högvarv. Vi har landat hemma efter en längre semestertur. Allt är uppackat och kylskåpet är påfyllt med mjölk och ost igen. Sommarvärmen håller i sig. Jag ligger i en baden-baden på gräsmattan under en träd-skugga, glad och nöjd över en sällsam ledighet. Tröttheten finns där och jag orkar inte göra något. Det är tråkigt att inte orka något. Ledan gör sig påmind när jag inte ens förmår öppna en bra bok eller se en spännande film. Kroppen skriker nej till allt men i huvudet pågår full aktivitet. Där har rastlösheten kommit på besök. Rastlösheten vill så mycket. Den vill göra utflykter, längre eller kortare spelar ingen roll. Den vill vara social, helst ställa till med storkalas. Den vill åka och shoppa höstkläder till döttrarna. Den vill storstäda huset, få bort alla flugfläckar på fönstren och dammtussar i hörnen.

Rastlösheten känner jag igen. Ett tydligt tecken på att den var på besök hemma hos mig i min lägenhet för tjugofem år sedan var ommöbleringen som skedde med jämna mellanrum i mitt vardagsrum. Jag hade börjat jobba efter högskolestudier och bodde själv i en etta med sovalkov. Vardagsrummet bar spår av märken i golvet där jag släpat runt de tunga möblerna över golvet. Rastlösheten var följden av en slags leda jag inte kunde sätta ord på. Jag ville en förändring i livet. Egentligen var det nog inget fel på möbleringen hemma. Det var snarare livssituationen som kändes trist och urtråkig. Jobbet kändes som en slentrian, trots att jag var nyanställd. Det sociala livet gick på sparlåga när mina vänner hade flyttat till andra städer. Ensamheten och saknaden efter en livskamrat gjorde ont. För att få till en ommöblering bland dessa livsfrågor krävdes mod, kraft och rätt tid. Flytt av en soffa och en bokhylla kändes då betydligt mer överkomligt.
Efter en tid fick jag en ny väninna att dela fikastunderna och biobesöken med. Kort därefter fick jag ett nytt jobb som var allt annat än en slentrian. Och efter år av väntan stod han där plötsligt framför mig, min livskamrat. I efterhand är jag glad för de märken i parketten jag lämnade efter mig i lägenheten som jag flyttade ifrån. Jag är glad över att jag bara sträckte mig till en ommöblering i vardagsrummet och inte rusade iväg efter rastlösheten.

I min baden-baden blir jag bara tröttare av all hjärnaktivitet. En av våra döttrar kommer förbi där jag ligger och innan jag hinner hejda mig har tjatet glidit ur min mun. Rastlösheten lockar inte fram mina bästa sidor. Inser att gör jag inget drastiskt nu kommer beslut tas som inte är så genomtänkta. Jag går in och lägger mig i min säng. Efter en halvtimmes sömn känner jag mig betydligt klarare i huvudet. En doft av nybryggt kaffe letar sig till sovrummet. På väg ut mot eftermiddagskaffet på altanen går jag förbi vår lilla ask med manna, korta bibelord, i köket. På det lilla kortet läser jag:

Var stilla inför Herren, vänta på honom. (Ps. 37:7)

Efter kaffet blir jag sittande en lång stund, i stillhet. Jag väntar ut min rastlöshet och väntar in Gud.