Elvakaffet är framdukat på altanen under den stora markisen. Utsökta små kakor ligger på ett glasfat med fot. Svagt rosafärgad, svalkande lemonad är upphälld i våra glas. Jag är på besök hos en vän som är sjuk. Vårt samtal handlar om livet, om hur det är och blev. Om hur det är att leva i en sjuk kropp och om hur det i sin tur påverkar omgivningen. På min tunga ligger de där orden som jag så gärna vill säga men lärt mig att jag själv inte vill höra. Så jag låter orden blir osagda, orden; ”Jag förstår”. För vad är det jag förstår? Ingenting. Jag kan möjligtvis känna igen mig i vännens berättelse men har inte på något sätt varit i närheten av hennes liv och lidande. Jag har mitt eget liv och mitt eget lidande som är på mitt sätt. Min väns är på hennes sätt. Visst kan vi mötas där i våra svårigheter och svagheter men aldrig fullt ut förstå. Det ligger en förminskning i orden, jag förstår. För hur ska jag på djupet förstå vad hon lever med, när hon säkert inte har hela bilden klar för sig själv?

Ändå vill jag så gärna säga orden. För att som avsändare tror jag att det i orden ligger en bekräftelse, ett bejakande och en avlastning av bördan. Oavsett vad det är som har skett så kan det ha tagit år för mottagaren att bearbeta, leva med eller acceptera det. Hur kan då jag, genom att bara lyssna på en berättelse några få minuter, förstå? Viljan finns där att säga något klokt och uppmuntrande. Min måttstock åker gärna fram som talar om för mig hur stort den andras lidande är i förhållande till mitt eget. I min iver vill jag hitta någon igenkänningspunkt och jämföra med mitt eget, men allt det där är befängt. Jämförelsen och mätningen av varandras liv hör inte samtalet till. Och definitivt inte till vänskapen eller kärleken.

När jag går till mig själv och funderar på vilka ord jag vill höra när jag har berättat om min smärta så är det tystnaden jag helst vill höra. En tystnad som hörs, som visar intresse och som dröjer sig kvar. Där fokus inte ligger hos hen som tar emot berättelsen, hur hen reagerar eller vill få sin röst hörd med en briljant kunskap.

Jag har brottats med det där när andra vill ge tröst genom att jämföra Jesu lidande med mitt. Han led därför förstår han. Det där är för mig gallimatias. Hans lidande var stort och jag vill verkligen inte förminska det. Men några åtta år av kroppslig smärta kan jag inte hitta att han led av i min bibel. Det går inte att jämföra, oavsett med vem.

Däremot har jag funnit tröst i Hans lyhördhet, Hans tystnad och Hans kärlek. Han lämnar mig inte ensam. För det är det jag helst av allt vill slippa. Jag vill inte vara ensam i mitt lidande.