Häcken skiljer oss åt där vi står och pratar, goda grannar emellan. Sommaren har varit lång och varm. Jag utrycker mitt beröm angående min grannes gröna fingrar. Samtidigt som jag tackar henne för att hon hörde av sig till oss när vi var borta och erbjöd sig att hjälpa till med vattning av våra krukor på altanen. Växterna levde och var finare när vi kom hem än när vi åkte. Hon svarade mig med att det bara var vatten som växterna behövde. Och så tillade hon:
-Sara, man kan be om hjälp!

Hon visste inte hur viktiga ord hon sa och hur de grep tag om mig. I mig bor en självständighet och en stor vilja att klara mig själv. Om jag skulle få hjälp tror jag att det inskränker på min frihet. Med andra ord, jag gör mig beroende utav någon när jag får hjälp. Mitt kontrollbehov spelar också en roll. Sättet det görs på blir inte på mitt sätt, är jag rädd för. Inte bara det, jag föreställer mig att hjälpen gör mig ersättningsskyldig. Allt det goda någon annan gör för mig behöver jag betala tillbaka, och det kanske jag inte orkar eller kan. Jag är rädd för de otalade förväntningarna. När jag hör ordet hjälp betyder det alltså för mig en ofrihet. Jag känner mig fången i hjälpen.

Men hur var det egentligen med blommorna på altanen. När vår granne hörde av sig och erbjöd sig vattna innebar detta faktiskt en frihet för oss. I och med värmen som var i sommar kunde vi stanna vid kusten några extra dagar. Vi visste att grannen var hemma och hade koll på vårt hus samt våra växter. Hos henne fanns dessutom bara glädje i att få hjälpa till.

Denna frihet tog jag med mig när jag återigen senare i somras stod inför ett erbjudande. Det handlade om en kväll då min livskamrat och jag fick biljetter till en konsert av min bror som tack för barnvaktshjälp. Barnvakten av våra egna döttrar erbjöd sig mina föräldrar att stå för på konsertkvällen och min syster föreslog gladeligen att köra oss dit vi skulle. Visst snurrade mina gamla tankar i huvudet. Kunde jag ta emot all den här hjälpen? Vad skulle det innebära? Inskränkte den på min frihet? Till slut tackade jag ja till alla fina erbjudanden. Kvällen blev magisk och frihetskänslan var stor både för min man och mig. När vi senare på kvällen återvände till våra döttrar kunde jag nästan ta på den glädje som fanns hos alla som hjälpt till för att göra kvällen möjlig och oförglömlig.

Inser så smått att det ligger något paradoxalt i det där med självständigheten och beroendet. Hjälpen som jag tror begränsar min frihet gör det motsatta. I hjälp grundad av kärlek växer friheten.

Jag får öva min frihet i relationen med Gud, paradoxernas mästare. Be om hjälp, för det här livet klarar jag inte själv. I hans kärleks hjälp ligger friheten.

Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig. (Ps. 18:20)