I dörröppningen på väg ut från kyrkan efter gudstjänsten blir jag hejad av en bekantas bekant. Jag har bråttom och hinner egentligen bara med ett ”Hej!” men hon envisas med att följa med ut en bit och frågar: ”Vad gör du nu?” Snabbt svarar jag att jag är sjukskriven och skyndar iväg till min väntande skjuts. I mitt huvud dröjer sig frågan kvar. Tycker frågan är en stämpelfråga och svarar ogärna på den. Oavsett vad svaret hade blivit stämplar frågan mig och jag får svårt att gnugga av mig stämpelsvärtan. Frågan leder till en olustkänsla inom mig när jag på två sekunder ska svara på vad jag gör. När jag ser på mig själv är jag så mycket mer än bara sjukskriven. Sjukskriven är inget jag vill vara och därför försöker jag att inte fokusera på det.

Vi är på cykelsemester för en dag. Under gårdagen har våra tjejers morbror varit på samma ö och cyklat. Han har gömt en skatt till tjejerna. Den enda ledtråd de fått är en bild på en liten häck och en sten med en text på. När vi närmar oss en kyrka på vår cykeltur börjar de ana att skatten kanske är gömd vid en grav. Cyklarna parkerar vi en bit bort från kyrkogården och går den sista biten fram till kyrkan. Fast tjejerna springer i förväg. De är nyfikna och spända av förväntan. Utsikten över havet är bedårande från kyrkans ingång. Det är svalare inne i kyrkan så jag passar på att gå in medan skattjakten pågår. När jag kommer ut igen går jag sakta och läser på en del av alla de gravstenar som finns där. Före namnen står det vad de sysslat med i hela sitt liv, där står bland annat lantbrukare och handlare. Jag kommer till en grav där det ligger två kvinnor begravda, på den står det inget yrke utan ”De dövstumma tvillingarna”. Det hugger till i hjärtat på mig. Vilken stämpel de fått på sig, dessa systrar, när de levde och även efter sin död.

Våra tjejer har för länge sedan hittat skatten som var gömd. Glada och stolta visar de mig sin kexchoklad som de hittat. En choklad de båda kan äta av trots olika allergier. Morbrodern har i kärlek till tjejerna letat rätt på just den choklad som passar dem båda och gjort den något kämpiga cykelturen betydligt mer spännande och lustfylld. Med kexchokladen i handen känner de sig älskade.

Vad jag gör är inte det viktiga utan vad jag är. Inom mig har Gud gömt en skatt. I skatten ligger stämpelborttagningsmedel och den berättar för mig att jag är älskad. Olustkänslan över att inte räcka till eller kunna dra mitt strå till stacken när frågan om vad jag gör kommer upp suddas ut av Guds kärleksskatt till mig. Alla dessa stämplar jag själv har och tyvärr gett alla andra blir utsuddade i borttagningsmedlet. Kvar blir bara det som är inristat i allas våra hjärtan: Du är älskad!