Med gitarren på vår dotters rygg och med välkomstbrevet från läraren, innehållande kod till ytterdörren och rumsnummer till lektionen, i handen är både hon och jag spända av förväntan när vi tågar in på kulturskolan. Här slingrar sig korridorerna fram. Ett myller av glada barn och medföljande föräldrar eller morföräldrar letar sig fram i korridorerna. Små lektionsrum med runda fönster på dörrarna gör att är man tillräckligt lång kan man kika in och se vad som händer. Trots ljudisolering letar sig tonerna ut i korridorerna. Långt bort hör vi en ensam saxofon, på närmare håll hör vi slagen mot trumskinn, några pianotoner liknande ”Idas sommarvisa” sipprar ut till oss. När vi närmar oss några sköna soffor, där vi kan vänta på vår tur, hör vi en hel orkester spela ”Här kommer Pippi Långstrump”. Några barn kommer hoppskuttandes i danskläder och andra barn smyger in en ateljé mitt emot oss. Hela huset andas glädje, skapande och livslust. Medan vi sitter och väntar på dotterns lektion njuter jag av den livliga och berikande atmosfären. Hälsar på några lärare som går förbi, med sina instrument i handen, på väg till sina lektioner. Stundtals låter det bedrövligt och falska toner springer omkring som lösa hundar. Jag tänker på det jag inte kan se men ändå behövs för att detta hus ska leva; Insidan som finns men inte syns. Den består av det stora tålamod alla lärarna behöver ha för att kunna leva i detta stundtals missljud som uppstår hos nybörjarna. Och även den kunskapsskatt som lärarna besitter, vilken de har förmågan att föra vidare med inspiration och glädje till barnen. Det inre, som inte syns, blir en nödvändighet för att det yttre myllrande livet ska vara en möjlighet.

I den nedersta lådan i köket rotar jag fram ett stort blockljus med ett passande fat. Ljuset som jag ställer på köksbordet tänder jag. Jag blir stilla en stund och ser in i lågan. Det här ljuset kommer att få brinna hela dagen även när jag inte sitter vid bordet och äter. Det är inte första gången jag tar till ett ljus när mina ord eller jag själv inte räcker till. Ett ljus som får bli som en ställföreträdare för den yttre tanken, oron eller sorgen. Just idag får det brinna för en saknad och sorg. Andra gånger som jag har behövt ljuset, har det fått brinna för val av arbete, bostadsort, husdrömmar, längtan efter en livskamrat och för en sjukdom som inte gett vika. När tröttheten eller vilsenheten tar över och jag inte orkar be med egna ord finns ljuset där. Det händer något inom mig när jag låter ljuset brinna. Något som är nödvändigt för att kunna gå vidare. Jag kan axla av mig tankarna. Så småningom kan jag vila i de beslut som ska tas eller i att jag är buren när jag inget orkar av mig själv. De yttre tankarna som jag projicerar på ljuset öppnar upp för den inre vilan. Det inre, som inte syns är en nödvändighet för att det yttre ska bli en möjlighet.

Hela eftermiddagen och en lång bit in på kvällen har vi varit på kalas. Det börjar bli dags att runda av. Vår familj trängs i den lilla hallen för att hitta våra höstjackor och vantar. Vi har en timmes bilresa hem. Vägen är en omtyckt väg av både rådjur och älg, att det dessutom är jakttider gör inte vägen mindre attraktiv. Det sista vi hör, från en omtänksam röst, när vi lämnar festligheterna är: ”Akta er för älgarna!”

Omsorgen är stor när man använder ordet ”akta” till en medmänniska. Det uppmärksammar en fara. Något som kan kosta mitt liv om jag inte tar det på allvar. Varför tar jag då inte Jesu ord på ett större allvar, när han säger: ”Akta er för allt habegär. En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” (Luk. 12:15)
För några år sedan kom jag att prata med en vän som varit och köpt allehanda elektroniska prylar till hemmet. Med glimten i ögat och med en stor dos ironi sa vännen: ”Vet du inte Sara, att den som har mest prylar när den dör vinner.” Det är sorgligt att erkänna men mottot stämmer väl överens på hur jag lever mitt eget liv, utan att jag tänker på det. Tyvärr. Min svaghet för trender, prylar och resor är stor.

På biblioteket hämtar jag ut några böcker som jag har reserverat. Tre ganska nyutkomna böcker. Den spännande romanen och den serieutformade biografin slukar jag snabbt. Kvar i min lilla hög med böcker ligger den tredje boken, även den en slags självbiografi. Vet inte varför jag dröjer med den, för när jag väl börjar läsa den pockar den på all min uppmärksamhet. Den handlar om den kris som drabbar författarnas familj och tar mig vidare på en resa om miljön och klimatet, om den kris vi alla lever i. Den kris som jag själv gärna stoppar huvudet i sanden inför. Stundtals är boken deprimerande men trots det oerhört inspirerande. Det är som att hela boken omsorgsfullt säger ”akta” till mig. Enligt boken har vi bråttom nu med att förändra vårt sätt att leva för att kunna överleva. Det som drabbar mig hårdast är att ju rikare vi är desto större är vårt utsläpp. Jag inser att det där gäller mig. En förändring behöver ske hos mig själv, där exempelvis mina kläder blir ratade av mig för att de inte är tillräckligt moderiktiga och där stundtals min antagna köpfilosofi som lyder ”bara för att det är billigt” får härja fritt. Även mina upplevelser behöver jag se över, vart och hur reser jag. Boken blir som en väckarklocka inom mig och Jesu ord blir med ens viktiga: ”Akta er för allt habegär.” Omsorgen i ordet ”akta” gäller inte bara mitt liv utan det får konsekvenser i allas våra liv. Vår kärlek till varandra och vår framtid tillsammans. Jag kan inte konsumera i överflöd bara för att jag har råd. Det håller inte vår miljö för.

Inspireras likt mig och läs Scener ur hjärtat av Malena Ernman & Svante Thunberg.

I ett fullsatt mötestält sitter jag på en träbänk. Ganska långt fram, på tredje raden, har mina kompisar och jag fått plats. Härifrån ser vi bra vad som händer framme på estraden. Tältmöteskampanjen är inne på sin andra vecka. Man längtar efter en väckelse i staden. Med mina dryga tolv år lyssnar jag, sjunger med i sångerna och försöker förstå vad som händer. Men jag är så förtvivlat kissnödig. Det enda jag kan tänka på är att måtte inte Jesus komma tillbaka nu, för jag behöver verkligen gå på toan.

Så här långt i efterhand kan jag skratta åt den där knasiga tanken. Men jag behöver inte blicka så värst långt tillbaka i tiden för att minnas andra konstiga tankar om min tro. För några år sedan blev jag heltidssjukskriven. Efter bara några veckor hemma brottades jag mycket med tankarna om att inte kunna prestera något. Mitt görande blev viktigare än mitt varande.
Vid något tillfälle läste jag en vers i Paulus brev till galaterna. ”Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal. 5:22) Fina och goda frukter, allihop. Det var då, de knasiga tankarna växte. Om jag nu inte kunde prestera på jobbet, hemma som mamma eller någon annanstans på grund av min sjuka kropp skulle jag i alla fall prestera andligen. Andens frukter lät väldigt tilltalande och konkreta. Det kunde väl inte vara så svårt att tillämpa dessa. Det borde vara som att ta på sig en ytterrock.
Till en början gick det ganska bra, en dag eller två. Ytterrocken, bestående av andens frukter, gick rätt bra att bära upp. Men när jag inte lyckades växte skammen och skuldkänslorna inom mig. Kraven och förväntningarna på mig själv växte. Ytterrocken blev plötsligt tung att bära och dessutom upptäckte jag att den var flera nummer för stor. Allra helst ville jag ta av mig den. Strävandet efter andens frukter utgick bara från mig själv, vad jag klarade av och kunde prestera. Att prestera i tro var inte speciellt framgångsrikt. Ytterrocken gav mig varken vila eller värme.
Hur kunde jag tro att jag av egen kraft skulle kunna leva ut och bära upp alla dessa andens frukter?

Jag är för svag och behöver bärhjälp med rocken. För att få den hjälpen behöver jag umgås med Gud. Bejaka honom i vardagen. Vara stilla och tyst tillsammans med Gud. Inget presterande eller inga krav. När vi säger ett enkelt ja till Honom som älskar oss tror jag att andens frukter växer i oss. Utan Gud blir ytterrocken kravfylld.
Förutom min tokiga tanke från tältmötet dammar jag av en gammal sång därifrån som stämmer väl överens med mina ytterrocks-tankar.

”Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske. Utan genom min ande säger Herren. Utan genom min ande.”

I det löftet får jag vila.

Den yttre förberedelsen är enkel. De blåa plasttossorna drar jag på över mina gymnastikskor. Eftersom mina fingrar skakar lite lätt får jag hjälp av en sjuksköterska att ta på pappersrocken i samma babyblåa färg. Kvar är bara den lilla sträva hättan som jag trär över huvudet och som jag stoppar in håret omsorgsfullt i. Även min oro försöker jag stoppa undan när jag ser på vår äldsta dotter där hon ligger i sjukhussängen, tålmodig och tapper. Hon ler emot mig då hon säger:
-Mamma jag tror du är mer nervös än vad jag är.
Den inre förberedelsen är betydligt svårare. Allt har gått så fort den här dagen men ändå har tiden stundtals krupit fram i en seg väntan på operation. Fortfarande är jag något förvånad och smått chockad över hur dotterns prognos kunde gå från ”säkert ingenting” till bruten arm och operation. Hela dagen har jag funnits vid vår dotters sida så även nu redo, i alla fall till det yttre, att följa med in i operationssalen.
När operationssköterskorna kommer och hämtar oss går allt fort. På väg in till salen, i rask takt efter dotterns säng, försöker jag trevande skämta något vagt om mina tidigare erfarenheter om operationer till sköterskorna. Skämten faller platt till marken.
Framme vid salen blir vår dotter ombedd att lägga sig på britsen mitt i rummet. Allt är så sterilt och avskalat. Sköterskorna pratar lågmält med varandra. Det luktar spritade händer. Och här mitt i rummet, våran lilla flicka. Fler sköterskor och en narkosläkare hälsar på oss samtidigt som de kvickt sätter slangar på hennes bröst, kollar blodtrycksmanschetten, sprutar in vätska i hennes lilla arm och sätter en mask för hennes söta mun. Min hand vilar på hennes axel. Jag vill att hon ska känna min närvaro och min kärlek till henne när de söver henne till sömns. Det går snabbt. Plötsligt känner jag hur en hand tar tag i mig och leder mig sakta bort från britsen. Med fötter tunga som bly följer jag den lugna rösten.
-Hon sover nu och du måste lämna rummet. Vi tar hand om henne.
Med stadig hand leds jag genom korridoren och lämnas i väntrummet bredvid. Här river jag av mig skyddskläderna och slänger ner dem i en sopsäck. Jag blir sittandes på en pinnstol med stirrande blick. En undersköterska tittar förbi och påpekar mina blåa tossor som fortfarande sitter kvar på fötterna. Hon uppmanar mig att lämna avdelningen, kanske fånga en nypa luft eller dricka en kopp kaffe. Som i trans lämnar jag henne och tossorna. Utanför den låsta avdelningen, bortanför alla väntande mammor och pappor står en mjuk bänk. Jag sjunker ner på den. Stilla låter jag det inbillade modet falla och de sparade tårarna får äntligen rinna ner för mina kinder.
Med hulkande röst ringer jag och pratar med min man. Han får för en liten stund dela min oro. När jag lägger på luren är det som att en känsla dröjer sig kvar, precis som att en ängel sitter bredvid mig och viskar i mitt öra: ”Känn ingen oro.”