Den yttre förberedelsen är enkel. De blåa plasttossorna drar jag på över mina gymnastikskor. Eftersom mina fingrar skakar lite lätt får jag hjälp av en sjuksköterska att ta på pappersrocken i samma babyblåa färg. Kvar är bara den lilla sträva hättan som jag trär över huvudet och som jag stoppar in håret omsorgsfullt i. Även min oro försöker jag stoppa undan när jag ser på vår äldsta dotter där hon ligger i sjukhussängen, tålmodig och tapper. Hon ler emot mig då hon säger:
-Mamma jag tror du är mer nervös än vad jag är.
Den inre förberedelsen är betydligt svårare. Allt har gått så fort den här dagen men ändå har tiden stundtals krupit fram i en seg väntan på operation. Fortfarande är jag något förvånad och smått chockad över hur dotterns prognos kunde gå från ”säkert ingenting” till bruten arm och operation. Hela dagen har jag funnits vid vår dotters sida så även nu redo, i alla fall till det yttre, att följa med in i operationssalen.
När operationssköterskorna kommer och hämtar oss går allt fort. På väg in till salen, i rask takt efter dotterns säng, försöker jag trevande skämta något vagt om mina tidigare erfarenheter om operationer till sköterskorna. Skämten faller platt till marken.
Framme vid salen blir vår dotter ombedd att lägga sig på britsen mitt i rummet. Allt är så sterilt och avskalat. Sköterskorna pratar lågmält med varandra. Det luktar spritade händer. Och här mitt i rummet, våran lilla flicka. Fler sköterskor och en narkosläkare hälsar på oss samtidigt som de kvickt sätter slangar på hennes bröst, kollar blodtrycksmanschetten, sprutar in vätska i hennes lilla arm och sätter en mask för hennes söta mun. Min hand vilar på hennes axel. Jag vill att hon ska känna min närvaro och min kärlek till henne när de söver henne till sömns. Det går snabbt. Plötsligt känner jag hur en hand tar tag i mig och leder mig sakta bort från britsen. Med fötter tunga som bly följer jag den lugna rösten.
-Hon sover nu och du måste lämna rummet. Vi tar hand om henne.
Med stadig hand leds jag genom korridoren och lämnas i väntrummet bredvid. Här river jag av mig skyddskläderna och slänger ner dem i en sopsäck. Jag blir sittandes på en pinnstol med stirrande blick. En undersköterska tittar förbi och påpekar mina blåa tossor som fortfarande sitter kvar på fötterna. Hon uppmanar mig att lämna avdelningen, kanske fånga en nypa luft eller dricka en kopp kaffe. Som i trans lämnar jag henne och tossorna. Utanför den låsta avdelningen, bortanför alla väntande mammor och pappor står en mjuk bänk. Jag sjunker ner på den. Stilla låter jag det inbillade modet falla och de sparade tårarna får äntligen rinna ner för mina kinder.
Med hulkande röst ringer jag och pratar med min man. Han får för en liten stund dela min oro. När jag lägger på luren är det som att en känsla dröjer sig kvar, precis som att en ängel sitter bredvid mig och viskar i mitt öra: ”Känn ingen oro.”