Med gitarren på vår dotters rygg och med välkomstbrevet från läraren, innehållande kod till ytterdörren och rumsnummer till lektionen, i handen är både hon och jag spända av förväntan när vi tågar in på kulturskolan. Här slingrar sig korridorerna fram. Ett myller av glada barn och medföljande föräldrar eller morföräldrar letar sig fram i korridorerna. Små lektionsrum med runda fönster på dörrarna gör att är man tillräckligt lång kan man kika in och se vad som händer. Trots ljudisolering letar sig tonerna ut i korridorerna. Långt bort hör vi en ensam saxofon, på närmare håll hör vi slagen mot trumskinn, några pianotoner liknande ”Idas sommarvisa” sipprar ut till oss. När vi närmar oss några sköna soffor, där vi kan vänta på vår tur, hör vi en hel orkester spela ”Här kommer Pippi Långstrump”. Några barn kommer hoppskuttandes i danskläder och andra barn smyger in en ateljé mitt emot oss. Hela huset andas glädje, skapande och livslust. Medan vi sitter och väntar på dotterns lektion njuter jag av den livliga och berikande atmosfären. Hälsar på några lärare som går förbi, med sina instrument i handen, på väg till sina lektioner. Stundtals låter det bedrövligt och falska toner springer omkring som lösa hundar. Jag tänker på det jag inte kan se men ändå behövs för att detta hus ska leva; Insidan som finns men inte syns. Den består av det stora tålamod alla lärarna behöver ha för att kunna leva i detta stundtals missljud som uppstår hos nybörjarna. Och även den kunskapsskatt som lärarna besitter, vilken de har förmågan att föra vidare med inspiration och glädje till barnen. Det inre, som inte syns, blir en nödvändighet för att det yttre myllrande livet ska vara en möjlighet.

I den nedersta lådan i köket rotar jag fram ett stort blockljus med ett passande fat. Ljuset som jag ställer på köksbordet tänder jag. Jag blir stilla en stund och ser in i lågan. Det här ljuset kommer att få brinna hela dagen även när jag inte sitter vid bordet och äter. Det är inte första gången jag tar till ett ljus när mina ord eller jag själv inte räcker till. Ett ljus som får bli som en ställföreträdare för den yttre tanken, oron eller sorgen. Just idag får det brinna för en saknad och sorg. Andra gånger som jag har behövt ljuset, har det fått brinna för val av arbete, bostadsort, husdrömmar, längtan efter en livskamrat och för en sjukdom som inte gett vika. När tröttheten eller vilsenheten tar över och jag inte orkar be med egna ord finns ljuset där. Det händer något inom mig när jag låter ljuset brinna. Något som är nödvändigt för att kunna gå vidare. Jag kan axla av mig tankarna. Så småningom kan jag vila i de beslut som ska tas eller i att jag är buren när jag inget orkar av mig själv. De yttre tankarna som jag projicerar på ljuset öppnar upp för den inre vilan. Det inre, som inte syns är en nödvändighet för att det yttre ska bli en möjlighet.