Försiktigt öppnade jag dörren med infattade glasrutor till finrummet. När jag kom in i rummet gjorde jag med mina små barnsben, ett litet glädjeskutt alldeles lagom stort för att undvika riva ner någon glasvas. Min mamma och storasyster stod redan på andra sidan rummet och tittade andäktigt mot fönsterna. De nya gardinerna i sina grönguldbeige nyanser glänste i all sin prakt. Jag tog ett djupt andetag och insöp atmosfären. Det var dom vackraste gardinerna jag nånsin sett. Genast bestämde vi att det var så fint där hemma att kungen skulle kunna få komma på besök.
Länge gick jag som barn med drömmen om hur det skulle varit att bjuda in kungen hem till oss och hur han skulle tackat ja till vår inbjudan. Jag föreställde mig, med sagornas förlaga, hur han gled ner för vår gata med tre långa, svarta limousiner. En röd plastmatta hade vi köpt in som han gick på längs med gången intill huset. Han var finklädd. Kungakronan satt på huvudet och på axlarna vilade en vinröd, lång sammetsmantel med vit och svartprickig kant. En kopp kaffe och allehanda goda, nybakade småkakor bjöd mamma honom på. Min syster och jag satt bredvid med våra allra finaste klänningar och stirrade förbluffat på honom. Lite stelt och ansträngt sa han att gardinerna passade bra i en koja som vårt hem men inte hemma hos honom i hans fina slottssalar. Även om vi hade gjort vårt allra yttersta, klätt upp oss i finstassen, bakat de godaste småkakorna och hängt upp de vackraste gardinerna kände vi oss inte tillräckligt bra i kungens ögon. En olustkänsla blandat med rädsla och oduglighet fyllde vårt inre när kungen till slut åkte i väg i sin flotta utstyrsel.

Jag blickar ut över köket och vardagsrummet där jag sitter i en av våra fåtöljer. Är nöjd med det jag ser, här trivs jag bra. Adventsljusstakarna lyser i fönstren. Bredvid mig på bordet står en nyinköpt julros tillsammans med några av alla änglar jag plockat fram. Huset doftar rengöringsmedel och hyacinter. Kroppen ömmar och jag är trött men jag känner mig stolt över min städ- och pyntprestation för dagen. Det ringer på dörren. Utanför står en kung och vill komma in på besök. Han är klädd i slitna jeans och en urtvättad T-shirt, precis som jag. Håret på honom är rufsigt och hans torra, rödflammiga händer bär inga flådiga ringar. Det är klart han får komma in. När jag stänger dörren om honom kollar jag ut på gatan efter hans vrålåk. Då han ser att jag letar efter något fordon, säger han glatt:
-Jag tog bussen hit, den stannar ju alldeles bredvid. På tvärgatan. Nära och bra. Vi går in i köket och han ler när han får syn på alla änglar.
– Så fint det är här, säger han, och vad hemtrevligt det är. Han fortsätter att berömma mig för alla möjliga saker som går att ge beröm för. På min fråga om kaffe skulle smaka bra, får jag ett rungande ja tillbaka. Kaffet sätter jag på och det enda jag kan erbjuda till är några torra riskakor. Trots det, får han mig att känna det som att jag ställer fram bästa kakbuffén till honom. Vi slår oss ner vid köksbordet. Det blir ett nära och ömt samtal om det som gör ont och om det som ger kraft i livet. När han senare lämnar vårt hem och jag återvänder till min fåtölj tänker jag förundrat på att han ändå dök upp här hos mig. Kungen på besök. Utan inbjudan. Och med en sådan värme. Jag får lust att utropa ett hosianna. För, ”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”  

(Matt 21:5,9) 

Med trevande försök till skojiga skämt försöker vi kontrollera vår nervositet där vi står i en trång korridor och väntar på vår tur. Vår dirigent försöker ingjuta glädje och mod i oss när han säger att mungipor neråt ger minuspoäng. Inifrån kyrksalen hör vi hur konferenciern ropar upp vårt brassband och vi tågar in på led. För första gången på snart trettio år ska vårt brassband vara med och tävla i brassbands-SM. Till denna dag har vi övat och övat. Längst bak bland mina tubakompisar hittar jag min stol. Ett av mina tre mål den här hösten har varit att komma hit. Kämpa och trotsa min sjuka kropp. Jag tänker ha roligt oavsett hur det går. Inom mig känns det som en seger att bara sitta på plats. På en bänk långt fram sitter min fanclub för dagen, bestående av min far, min syster och hennes dotter. Dom vars favoritmusik knappast är brassmusik men som är där bara för min skull. Vårt brassbands två krävande musikstycken tar vi oss igenom med, vad vi tycker, hedern i behåll. Efteråt ute i foajén får vi prata av oss och även möta andra brassbandsentusiaster. Tillsammans med min nära vän och ständiga spelkompis får jag uppleva en magisk förmiddag med mer brassmusik, vänskap och goa möten med människor jag inte träffat på flera år.
Dagen därpå får jag reda på hur de två domarna dömt i tävlingen. Vårt brassband kom sist. Men placeringen spelade ingen roll för mig. Jag hade haft en fantastisk förmiddag, en sån där dag som kvalar in på topp-fem över bästa dagarna det här året. Och jag är säker på att om domarna inte bara lyssnat på hur vi lät när vi spelade utan även lagt in de där andra variablerna jag fick uppleva den förmiddagen hade segerpokalen varit vår.

På söndag är det domsöndagen. I mina öron låter det inte alls som en trevlig dag. Ordet dom klingar för mig granskad och skyldig. Det är svårt att alltid leva efter Jesu bud, att älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Viljan att älska finns där precis som med brassbandstävlingarna i att öva och göra mitt bästa. Men fel blir det ändå. Likt domarna som bara dömer på det de hör, dömer jag mig själv på ett ensidigt sätt. Jag har inte alltid förmågan att räkna in allt det där andra som Gud har med i sin bedömning. För Honom är till sist förlåtelsen det viktigaste i domslutet. Domsöndagen är trots allt ingen tung dag utan en befrielsens dag.       

Det finns djup i Herrens godhet,
och dess gränser ingen ser.
Det finns värme i hans domslut,
mer än någon frihet ger. (Psalm 285)

Hemma på köksbordet står en hög och smal glasvas med tre långa rödorange rosor i. Det är vår bröllopsdag idag och rosorna är mina, en gåva från min livskamrat. På kortet som sitter i en av rosorna står det: ”Du & jag”. Våra döttrar tycker att min omåttligt stora förtjusning över blommorna kan räcka nu. Men för mig är det inte bara tre rödorange rosor utan även värdet av tretton år tillsammans. För att minnas vår bröllopsdag brukar jag leta fram våra album med alla bröllopsfoton i och det händer att även cd-skivan med vigselgudstjänsten åker fram ur den uråldriga cd-samlingen. På vigseln läste min syster ett bibelord som jag ofta återkommer till, det är hämtat från Ruts bok.

”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst – endast döden skall skilja oss åt.”
(Rut 1:16b-17)

För några veckor sedan var vi i Göteborg och gick på en utställning om Titanic. Med hörlurars hjälp fick vi höra berättelsen om fartyget och om historien bakom några av alla de livsöden som fanns ombord. Skildringarna var gripande och det hände att jag flera gånger fick torka tårarna från mina kinder. Vid ett fotografi på ett äldre par, grundarna till ett stort varuhus i New York, berättade rösten att kvinnan fick möjlighet att åka med på en av livbåtarna men valde, med orden ”Dit du går, går också jag.”, stanna hos sin man och tillsammans, i hans famn, invänta det iskalla havsvattnet.

Kärleken är stark när den prioriteras.

När min livskamrat och jag stod framför varandra och gav varandra våra vigsellöften hade vi ingen aning om vad som väntade oss. Det fanns en längtan efter barn och en dröm om sagans slut, det där med att ”leva lyckliga i alla dagar”. Våra två underbara döttrar, som föddes inom några år, var fantastiska gåvor till oss. Strax efter vår andra dotters intågande i vårt liv orkade inte min kropp med längre och sa ifrån, med svår smärta som följd. Denna begränsning har vi nu levt med länge. Jag fylls av en varm tacksamhet när jag påminns om att min man har tillbringat längre tid med mig som sjuk, än som frisk. Det är inget ishav vi fruktar för men de kalla ishavsvindarna kan vara nog så besvärliga. Vi följer med varandra i det som är vårt liv tillsammans. Dit jag går, går också han och dit han går, går också jag. Hans varma omfamning blir min tröst och jag lånar ut min näsduk till hans våta kinder. Hans skratt blir en bubblande glädje inom mig som ger hopp och mitt leende vid frukostbordet ger honom ny styrka för dagen. Hans ord på kortet är och förblir våra ledord: Du & jag.

Ute faller novembermörkret fort. Klockan är strax efter eftermiddagskaffet och redan skymmer det. Kyrktornet, som brukar synas långt där borta efter ett backkrön på vår väg, ser vi inte för kvällningen. Min mamma, min bror, min livskamrat och jag är på väg till mina morföräldrars grav. Vi befinner oss mellan Allahelgona dagen, Fars dag och dagen då morfar föddes, för 120 år sedan. En krysantemum har vi med oss som vi ställer vid graven och ett ljus får lysa upp novembermörkret. Jag dröjer kvar en liten stund vid graven då de andra går vidare längre in på kyrkogården.

När jag var liten tillbringade vi många härliga dagar hos min mormor och morfar på deras gård ute på landet. För det mesta hängde jag i köket tillsammans med mormor och mamma men ibland fick jag följa med min morfar ut till verkstaden eller ladugården. De stunderna var speciella. Det hände att han visade mig hur man täljer en smörkniv. En gång släppte han loss i leken med oss på hängmattan mellan björkarna. Hos oss barn framkallade det många hissnande skratt och ett glatt minne. Min morfar var annars i mina ögon en fåordig man. Vissa dagar när vi var på gården träffade jag honom bara vid förmiddagsfikat och vid lunch, då jag fascinerat såg på medan han drack sitt kaffe på fat med en sockerbit i munnen. Det var en stilla lunk mellan arbete, mat och vila hemma hos morföräldrarna. Som barn upplevde jag något harmoniskt med morfar, något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Han bar på en tro som jag, redan som liten, blev berörd av. Senare har jag insett att hans straka tro hjälpte både mig, mina syskon och kusiner. I det fysiska arbetet på gården pågick samtidigt ett inre arbete hos honom i bönen. De idoga bönerna för sina barn och barnbarn levde ständigt inom honom. Det jag då, som barn, vidrördes utav utan att veta om det var hans bön och omsorg om alla de sina.

”Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.” (Ps 90:1)

Från psaltaren läser jag och inser betydelsen av min historia. Tänker på alla de som har gått före mig, likt min morfar, som har brottats med Gud, som förtvivlat har vänt sig till Gud och som tacksamt har höjt jubelrop till Gud. Historien lär mig tillit och fyller mig med ödmjukhet.

Med tacksamhet över min morfars alla böner lämnar jag graven och ansluter mig till de andra.

Med den stora popcorn-bägaren i ena handen och en fluffig sockervaddspinne i andra traskar jag genom nöjesparken. Från olika håll hörs glada skratt och illtjut av skräckblandad förtjusning. Idag skiner solen och det är lagom varmt ute. Nöjd med mina godsaker sätter jag mig ner på en bänk under den senast tillkomna åkattraktionen. Sedan en längre tid tillbaka får jag inte, eller kan inte, åka alla de fartfyllda, snurriga och pirr-i-magen-framkallande åkattraktionerna som erbjuds. Efter en stund på bänken kommer en vän förbi, hon har skadat sig och behöver ta en paus från allt åkande. Vi delar popcornen och får en fin pratstund tillsammans. Hon återhämtar sig och säger ”Tack och hej!” innan hon går vidare till en ny åkattraktion.
Jag känner doften från nygräddade våfflor och låter näsan leda mig till våffelstugan. Där inne sitter en jobbarkompis från förr och mumsar på en våffla med grädde och jordgubbssylt. Han har blivit sjuk och kan därför inte åka något på en stund. Bredvid honom är platsen ledig så jag slår mig ner med min nyinköpta kaffe och våffla. Det blir ett samtal om olika behandlingar och vilken hjälp det finns att få. Med medicin i kroppen och en nyfunnen motivation lämnar han mig med ett glatt leende på läpparna. Utanför caféet ser jag honom kliva på en utav de mer fartfyllda bergbanorna på nöjesfältet.
Lite längre in i parken bortanför åkattraktionerna hittar jag en lummig hörna fylld med blommande buskar, grönskande träd och färgglada blommor. En liten stenlagd stig leder mig till en hammock. Härifrån kan jag knappt höra skratten och tjuten. Det är en rofylld plats. Strax kommer en släkting förbi. Hon orkar inte längre åka och är helt utmattad av alla intryck. Skavfötters lägger vi oss i den dynförsedda hammocken och låter oss gungas till sömns. Jag vaknar utav att någon petar på mig. Min släkting har vilat färdigt och hämtat styrka. Stillsamma attraktioner står på programmet för hennes del tills hon är redo för de allra värsta utmaningarna igen. Blir glad för hennes skull att hon återigen orkar mer. Trots det infinner sig en känsla av övergivenhet, ensamhet och sorg hos mig. En sorg över att inte kunna ta del av alla spännande och fartfyllda åkattraktioner.

På morgonpromenaden med min vän kommer jag att tänka på hur livet kan liknas vid ett nöjesfält. Med mina snart sju år som sjukskriven tillåter inte min kropp några större utsvävningar. Därför kan jag inte vara en del av arbeten eller aktiviteter som står till buds i samma utsträckning som friska människor kan. Under de år som sjukskriven har människor i min omgivning också blivit sjukskrivna. Under deras perioder hemma har jag fått dela fina stunder tillsammans med dem. Efter några månader har de kunnat gå vidare till något nytt eller gå tillbaka till sitt gamla arbetet. Det är klart att jag gläder mig för deras skull, att återigen kunna ta del av det som erbjuds. Men inom mig finns en sorg över att jag själv är kvar i sjukskrivningen. I sorgen över att inte kunna vara en del av arbetslivet försöker jag trösta mig med de oaser jag annars aldrig skulle hunnit se eller uppleva. Här och nu får jag njuta av popcornen, våfflorna och hammocken medan jag drömmer mig bort. Vem vet, en dag kanske ni ser mig, skrikandes hes, uppe i bergbanorna igen.

”Här pratar vi med små bokstäver.” Skylten som hängde på biblioteket när jag var liten kom jag att tänka på när jag satt i kyrkbänken, bredvid en av våra döttrar, på en familjegudstjänst. Jag försökte lyssna på vad som sas ur ett barns eller en ovan gudstjänstbesökares perspektiv. Hur upplevde vår dotter gudstjänsten och förstod hon vad som sas? Många ord och uttryck som jag hört så många gånger fastnade i mitt ”barnfilter”; Frälsning, Nåd och Ta in Jesus i ditt liv, var bara några. Dottern hade sedan länge tröttnat på de svåra orden och börjat bläddra i psalmboken istället för att lyssna. De stora och fina orden som användes lät som en tom plåt-kakburks skramliga och kalla ljud.

Det är lätt att vi blir bekväma och säger ord slentrianmässigt utan någon reflektion över vem vi talar till. När vi pratar om vår tro behöver vi beröra. Kakburken får vi fylla med småkakor som ger mersmak även för en 10-åring. Det är inte enkelt, det kräver mer av oss och blir på ett sätt obekvämt när vi måste anstränga oss. Jag skulle önska att vi kunde sätta upp en skylt i kyrkan, likt den på biblioteket, där det stod: ”Här pratar vi med obekväma bokstäver.”

Den skylten skulle jag behöva oftare i min egen bibelläsning. Det är lätt att jag läser igenom en text, blir bekväm och inte reflekterar över orden som jag redan så många gånger hört.

Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (2 Petr. 1:5-8)

Jag vill att min tro ska ge mersmak precis som en kakburk fylld med småkakor gör. Ur texten kan jag skönja något som liknar ett kakrecept med ingredienser och handhavande som är viktiga för att fylla en burk med goda kolakakor och hallongrottor.

Tron är grunden, tron på Någon som älskar mig förbehållslöst och som bär genom allt. Till tron lägger jag styrkan, att orka tro när krafterna sviker. För att styrkan ska bära mig skaffar jag kunskap. Det finns många sätt att få mer kunskap om Gud och jag väljer det som passar mig bäst. Med mer kunskap kan jag också ana innebörden av självbehärskningen. Mitt ego får ofta ett alldeles för stort utrymme och jag behöver tygla mitt uppblåsta Jag. Till detta krävs uthållighet. Uthålligheten är bra när jag inte tycker livet går min väg. I tystnaden växer då tilliten till Gud och blir till gudsfruktan. Min omtanke om andra blir ett sätt för mig att visa min kärlek till Gud. Ge något litet tillbaka till Honom. Kärleken blir större, inte bara till mina närmaste utan även till dom jag inte känner så väl.

Skylten: ”Här pratar vi med obekväma bokstäver.” är knappast enkel men den ger mersmak.