Klockan är 9.00, exakt och jag hör kyrkklockorna ringa på min väg in. Solljuset glittrar in genom mosaiken i kyrkfönstret. Några hälsar ”God morgon” till varandra. På altarbordet står en bukett vita blommor och några ljus brinner. Min blick vilar på Mariastatyn i trä invid sidoväggen. Duvan i guld svävar högt upp i predikstolen. Vi är nästan ett tiotal varje vardag som möts stilla i bön. Det är samma invanda ordning varje dag. Det enda som skiljer gångerna åt är vem som leder samlingen och kantorn som spelar. En välkomsthälsning, en psalm, växelvis bön från psaltaren, en bibeltext från kyrkoårets texter, ljuständning, bön, Vår Fader, välsignelsen och ett pianostycke. Rutinen blir till en storhet i all sin enkelhet. Allt är över på en kvart. När pianostycket ebbar ut lämnar jag samlingen. Stänger av min dator och börjar fundera på dagen och om det är läge att snart stiga upp ur sängen.

Efter snart ett och et halvt år utan att ha kunnat gå till kyrkan fysiskt får jag för en stund känna en skärva av samhörighet. Församlingen jag delar gemenskapen med ligger sju mil bort. Jag har ingen aning om vilka fler som tittar, har aldrig träffat någon av prästerna, kantorn eller diakonerna, förutom två, men jag vet att de finns där, live. Och de ber. I den bönen får jag stämma in i. Det finns dagar då jag inte ens orkar gå in på datorn hemifrån för att vara med. Att då veta att det pågår en bön oberoende av mig och mitt mående ger mig ro. Bönen fortsätter oavsett antal på plats i kyrkan eller på nätet. Deras uthållighet ger mig också hopp.

När prästen eller diakonen säger före bönen Vår Fader orden: ”Tillsammans med hela Guds kyrka i hela världen och genom alla tider ber vi nu den bön som Jesus har lärt oss.” Finns det en otrolig tröst för mig som inte längre kan delta fysiskt i min församling. För i Guds kyrka i hela världen rymmer alla församlingar och grenar av kristenheten. Där har vi alla, var och en, en självklar plats oavsett var vi befinner oss någonstans.

När min mamma senare i veckan ringer, berättar hon för mig att en väninna till henne har fått avsluta sina dagar på jorden. Väninna har funnits med under hela min uppväxt och under senare år har jag upplevt en speciell kontakt mellan oss då vi ha träffats. Det kunde gå år mellan gångerna och bara ett ögonblick av möte. Men ändå satte hon spår hos mig. Hon var en bönens människa och några ord hon ofta sa som avsked till mig kommer till mig ibland. ”Vi möts i bön.” sa hon. Hon i sin kammare och jag i min. På nåt sätt var det en förvissning om att bönen har andra gränser att mötas på än de vi själva sätter fysiskt.

På min ensamma väg i det inre landskapet blir morgonbönen ett litet sällskap och gemenskap, där vi möts i bön, i Guds kyrka i hela världen.

”när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.” (Matt 6:6)

Ibland får jag flera sms på raken av döttrarna. Som ett pärlband radar de upp sig. Ett enda ord i varje sms. Även om jag skulle ha telefonen i handen hinner jag inte svara förrän nästa sms kommer. Innehållet vittnar om att det är bråttom.
”Mamma”
”Hallå”
”Mamma”
”Mamma”
”Svara”
Oron över att det hänt dem något lägger sig som en klump i magen. Oavsett vad jag gör släpper jag allt jag har för att svara dem. Oftast är det nåt enkelt jag kan hjälpa till med över telefon och klumpen löser upp sig.

Det är på de där nödrops-sms:en jag tänker på när jag vaknar. Natten har varit bedrövlig eller mer än så. Den har varit horribel. Förkylningen som föll över mig för några dagar sedan slår ut de mest basala kroppsfunktionerna på grund av mina diagnoser. Förutom hostan och den igentäppta näsan lever temperaturen i kroppen rövare, hjärndimman lägger sig som en blöt filt över mig, magen gör uppror men det värsta är smärtan som letar sig fram till nya platser i kroppen att göra ont på.
Bara efter någon timme efter det att jag somnade igår kväll vaknade jag igen av att ryggen skrek. Det var ingen molande värk, det var en ihållande räd av knivar som högg mig i ryggen. Smärtan var på en helt ny nivå. Det spelade ingen roll om jag rörde på mig, satt upp eller låg ner. Den var kvar. Tårarna rann. Tänkte att om jag bara kunde få åka in till sjukhuset och de sövde ner mig några dagar, kanske att jag skulle kunnat få slippa smärtan. I töcknet av smärtan försökte jag lägga mig ner på sidan. Som ett mantra viskade jag tyst: ”Herre, kom till min räddning. Skynda till min hjälp.” Med betoning på skynda. För jag stod inte ut. Där mitt i rabblandet av bönen från psaltaren somnade jag.

Förundrad nästintill chockerad undrar jag nu när jag ligger nyvaken om vad det var som hade hänt under natten. Efter hagelskuren av knivar i ryggen hade jag somnat och smärtan hade övergått till en mer molande och överkomlig värk, vilket hade gjort att jag kunde sova hela natten igenom. En befriande känsla infinner sig och tacksamt tänker jag att tydligen hade Någon den här gången lyssnat på mitt pärlband av rop i natten.

”Jag sökte mig till Herren och han svarade mig, han befriade mig från all fruktan.” Ps. 34:5

Det är en helt vanlig, lite gråtrist måndag. Kroppen gör mer väsen av sig än vanligtvis därför har jag ännu inte stigit upp ur sängen, trots att klockan är strax före lunch, när min telefon ringer. Skärmen visar hemligt nummer men min nyfikenhet är för stor för att låta bli att svara. Det är min vän i klostret. En syster jag kommit att lära känna under alla år jag besökt klostret. Hon ringer ibland. Oftare nu när jag inte kan besöka henne och klostret för några dagar av retreat. Mungiporna kan inte hejda sig att åka upp när jag hör hennes glada röst. Hon har ett smittande skratt och alltid ett leende till sin nästa. Det är som att jag sugs in i en torktumlare av värme och kärlek när jag pratar med henne. Hon ser mig, hör mig och bekräftar mig med sina översvallande ord av uppmuntran och lovord. Jag har svårt att ta till mig allt det hon säger om mig. Försöker ändå. En nunna kan ju inte ljuga, tänker jag. Vi pratar om det som rör livet och vardagen. Vi pratar om Gud och relationen till Honom.

När jag senare översvallande och glad berättar för min mamma att systern har ringt frågar hon vad nunnan har sagt för klokt den här gången. Jag försöker återge det men det blir bara det där alldagliga jag berättar om. Vilka besök de haft i klostret den senaste tiden eller om en bok hon läst. Det låter inte alls som det intressanta samtal som jag ger sken av. Inser att även om min mamma känner mig väldigt väl är jag inte säker på att hon skulle förstå eller uppleva samma eufori av känslor som jag om jag återgav alla ord som sagts. Rädslan finns också hos mig att om jag skulle berätta, skulle min upplevelse av samtalet urvattnas. Nunnans ord var riktade bara till mig och jag är inte säker på att någon annan skulle förstå betydelsen av det jag upplevde.

Dagarna går hemma. Det händer inte så mycket. Skulle de få en färg är de som himlen idag, gråa. Men plötsligt glimmar det till. På min lilla, lilla promenad till busshållplatsen och hem igen blir jag ackompanjerad av koltrastens första sång för våren. För någon annan är det bara en fågelsång men för mig blir det ett möte med skaparen själv. Skulle jag förklara eller berätta varför är jag rädd att min förnimmelse av Gud, jag där under promenaden upplever, går förlorad. Precis som med nunnans samtal behöver jag bevara mina samtal med Gud i mitt hjärta. Ibland behöver det gå en tid innan jag är redo att berätta men allt som oftast behöver gudsupplevelsen förbli en hemlighet mellan Gud och mig.

”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. ” (Luk. 2:19)