”Här pratar vi med små bokstäver.” Skylten som hängde på biblioteket när jag var liten kom jag att tänka på när jag satt i kyrkbänken, bredvid en av våra döttrar, på en familjegudstjänst. Jag försökte lyssna på vad som sas ur ett barns eller en ovan gudstjänstbesökares perspektiv. Hur upplevde vår dotter gudstjänsten och förstod hon vad som sas? Många ord och uttryck som jag hört så många gånger fastnade i mitt ”barnfilter”; Frälsning, Nåd och Ta in Jesus i ditt liv, var bara några. Dottern hade sedan länge tröttnat på de svåra orden och börjat bläddra i psalmboken istället för att lyssna. De stora och fina orden som användes lät som en tom plåt-kakburks skramliga och kalla ljud.

Det är lätt att vi blir bekväma och säger ord slentrianmässigt utan någon reflektion över vem vi talar till. När vi pratar om vår tro behöver vi beröra. Kakburken får vi fylla med småkakor som ger mersmak även för en 10-åring. Det är inte enkelt, det kräver mer av oss och blir på ett sätt obekvämt när vi måste anstränga oss. Jag skulle önska att vi kunde sätta upp en skylt i kyrkan, likt den på biblioteket, där det stod: ”Här pratar vi med obekväma bokstäver.”

Den skylten skulle jag behöva oftare i min egen bibelläsning. Det är lätt att jag läser igenom en text, blir bekväm och inte reflekterar över orden som jag redan så många gånger hört.

Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (2 Petr. 1:5-8)

Jag vill att min tro ska ge mersmak precis som en kakburk fylld med småkakor gör. Ur texten kan jag skönja något som liknar ett kakrecept med ingredienser och handhavande som är viktiga för att fylla en burk med goda kolakakor och hallongrottor.

Tron är grunden, tron på Någon som älskar mig förbehållslöst och som bär genom allt. Till tron lägger jag styrkan, att orka tro när krafterna sviker. För att styrkan ska bära mig skaffar jag kunskap. Det finns många sätt att få mer kunskap om Gud och jag väljer det som passar mig bäst. Med mer kunskap kan jag också ana innebörden av självbehärskningen. Mitt ego får ofta ett alldeles för stort utrymme och jag behöver tygla mitt uppblåsta Jag. Till detta krävs uthållighet. Uthålligheten är bra när jag inte tycker livet går min väg. I tystnaden växer då tilliten till Gud och blir till gudsfruktan. Min omtanke om andra blir ett sätt för mig att visa min kärlek till Gud. Ge något litet tillbaka till Honom. Kärleken blir större, inte bara till mina närmaste utan även till dom jag inte känner så väl.

Skylten: ”Här pratar vi med obekväma bokstäver.” är knappast enkel men den ger mersmak.