Med den stora popcorn-bägaren i ena handen och en fluffig sockervaddspinne i andra traskar jag genom nöjesparken. Från olika håll hörs glada skratt och illtjut av skräckblandad förtjusning. Idag skiner solen och det är lagom varmt ute. Nöjd med mina godsaker sätter jag mig ner på en bänk under den senast tillkomna åkattraktionen. Sedan en längre tid tillbaka får jag inte, eller kan inte, åka alla de fartfyllda, snurriga och pirr-i-magen-framkallande åkattraktionerna som erbjuds. Efter en stund på bänken kommer en vän förbi, hon har skadat sig och behöver ta en paus från allt åkande. Vi delar popcornen och får en fin pratstund tillsammans. Hon återhämtar sig och säger ”Tack och hej!” innan hon går vidare till en ny åkattraktion.
Jag känner doften från nygräddade våfflor och låter näsan leda mig till våffelstugan. Där inne sitter en jobbarkompis från förr och mumsar på en våffla med grädde och jordgubbssylt. Han har blivit sjuk och kan därför inte åka något på en stund. Bredvid honom är platsen ledig så jag slår mig ner med min nyinköpta kaffe och våffla. Det blir ett samtal om olika behandlingar och vilken hjälp det finns att få. Med medicin i kroppen och en nyfunnen motivation lämnar han mig med ett glatt leende på läpparna. Utanför caféet ser jag honom kliva på en utav de mer fartfyllda bergbanorna på nöjesfältet.
Lite längre in i parken bortanför åkattraktionerna hittar jag en lummig hörna fylld med blommande buskar, grönskande träd och färgglada blommor. En liten stenlagd stig leder mig till en hammock. Härifrån kan jag knappt höra skratten och tjuten. Det är en rofylld plats. Strax kommer en släkting förbi. Hon orkar inte längre åka och är helt utmattad av alla intryck. Skavfötters lägger vi oss i den dynförsedda hammocken och låter oss gungas till sömns. Jag vaknar utav att någon petar på mig. Min släkting har vilat färdigt och hämtat styrka. Stillsamma attraktioner står på programmet för hennes del tills hon är redo för de allra värsta utmaningarna igen. Blir glad för hennes skull att hon återigen orkar mer. Trots det infinner sig en känsla av övergivenhet, ensamhet och sorg hos mig. En sorg över att inte kunna ta del av alla spännande och fartfyllda åkattraktioner.

På morgonpromenaden med min vän kommer jag att tänka på hur livet kan liknas vid ett nöjesfält. Med mina snart sju år som sjukskriven tillåter inte min kropp några större utsvävningar. Därför kan jag inte vara en del av arbeten eller aktiviteter som står till buds i samma utsträckning som friska människor kan. Under de år som sjukskriven har människor i min omgivning också blivit sjukskrivna. Under deras perioder hemma har jag fått dela fina stunder tillsammans med dem. Efter några månader har de kunnat gå vidare till något nytt eller gå tillbaka till sitt gamla arbetet. Det är klart att jag gläder mig för deras skull, att återigen kunna ta del av det som erbjuds. Men inom mig finns en sorg över att jag själv är kvar i sjukskrivningen. I sorgen över att inte kunna vara en del av arbetslivet försöker jag trösta mig med de oaser jag annars aldrig skulle hunnit se eller uppleva. Här och nu får jag njuta av popcornen, våfflorna och hammocken medan jag drömmer mig bort. Vem vet, en dag kanske ni ser mig, skrikandes hes, uppe i bergbanorna igen.