Ute faller novembermörkret fort. Klockan är strax efter eftermiddagskaffet och redan skymmer det. Kyrktornet, som brukar synas långt där borta efter ett backkrön på vår väg, ser vi inte för kvällningen. Min mamma, min bror, min livskamrat och jag är på väg till mina morföräldrars grav. Vi befinner oss mellan Allahelgona dagen, Fars dag och dagen då morfar föddes, för 120 år sedan. En krysantemum har vi med oss som vi ställer vid graven och ett ljus får lysa upp novembermörkret. Jag dröjer kvar en liten stund vid graven då de andra går vidare längre in på kyrkogården.

När jag var liten tillbringade vi många härliga dagar hos min mormor och morfar på deras gård ute på landet. För det mesta hängde jag i köket tillsammans med mormor och mamma men ibland fick jag följa med min morfar ut till verkstaden eller ladugården. De stunderna var speciella. Det hände att han visade mig hur man täljer en smörkniv. En gång släppte han loss i leken med oss på hängmattan mellan björkarna. Hos oss barn framkallade det många hissnande skratt och ett glatt minne. Min morfar var annars i mina ögon en fåordig man. Vissa dagar när vi var på gården träffade jag honom bara vid förmiddagsfikat och vid lunch, då jag fascinerat såg på medan han drack sitt kaffe på fat med en sockerbit i munnen. Det var en stilla lunk mellan arbete, mat och vila hemma hos morföräldrarna. Som barn upplevde jag något harmoniskt med morfar, något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Han bar på en tro som jag, redan som liten, blev berörd av. Senare har jag insett att hans straka tro hjälpte både mig, mina syskon och kusiner. I det fysiska arbetet på gården pågick samtidigt ett inre arbete hos honom i bönen. De idoga bönerna för sina barn och barnbarn levde ständigt inom honom. Det jag då, som barn, vidrördes utav utan att veta om det var hans bön och omsorg om alla de sina.

”Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte.” (Ps 90:1)

Från psaltaren läser jag och inser betydelsen av min historia. Tänker på alla de som har gått före mig, likt min morfar, som har brottats med Gud, som förtvivlat har vänt sig till Gud och som tacksamt har höjt jubelrop till Gud. Historien lär mig tillit och fyller mig med ödmjukhet.

Med tacksamhet över min morfars alla böner lämnar jag graven och ansluter mig till de andra.