Hemma på köksbordet står en hög och smal glasvas med tre långa rödorange rosor i. Det är vår bröllopsdag idag och rosorna är mina, en gåva från min livskamrat. På kortet som sitter i en av rosorna står det: ”Du & jag”. Våra döttrar tycker att min omåttligt stora förtjusning över blommorna kan räcka nu. Men för mig är det inte bara tre rödorange rosor utan även värdet av tretton år tillsammans. För att minnas vår bröllopsdag brukar jag leta fram våra album med alla bröllopsfoton i och det händer att även cd-skivan med vigselgudstjänsten åker fram ur den uråldriga cd-samlingen. På vigseln läste min syster ett bibelord som jag ofta återkommer till, det är hämtat från Ruts bok.

”Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag.
Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.
Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven.
Herren må göra mig vad som helst – endast döden skall skilja oss åt.”
(Rut 1:16b-17)

För några veckor sedan var vi i Göteborg och gick på en utställning om Titanic. Med hörlurars hjälp fick vi höra berättelsen om fartyget och om historien bakom några av alla de livsöden som fanns ombord. Skildringarna var gripande och det hände att jag flera gånger fick torka tårarna från mina kinder. Vid ett fotografi på ett äldre par, grundarna till ett stort varuhus i New York, berättade rösten att kvinnan fick möjlighet att åka med på en av livbåtarna men valde, med orden ”Dit du går, går också jag.”, stanna hos sin man och tillsammans, i hans famn, invänta det iskalla havsvattnet.

Kärleken är stark när den prioriteras.

När min livskamrat och jag stod framför varandra och gav varandra våra vigsellöften hade vi ingen aning om vad som väntade oss. Det fanns en längtan efter barn och en dröm om sagans slut, det där med att ”leva lyckliga i alla dagar”. Våra två underbara döttrar, som föddes inom några år, var fantastiska gåvor till oss. Strax efter vår andra dotters intågande i vårt liv orkade inte min kropp med längre och sa ifrån, med svår smärta som följd. Denna begränsning har vi nu levt med länge. Jag fylls av en varm tacksamhet när jag påminns om att min man har tillbringat längre tid med mig som sjuk, än som frisk. Det är inget ishav vi fruktar för men de kalla ishavsvindarna kan vara nog så besvärliga. Vi följer med varandra i det som är vårt liv tillsammans. Dit jag går, går också han och dit han går, går också jag. Hans varma omfamning blir min tröst och jag lånar ut min näsduk till hans våta kinder. Hans skratt blir en bubblande glädje inom mig som ger hopp och mitt leende vid frukostbordet ger honom ny styrka för dagen. Hans ord på kortet är och förblir våra ledord: Du & jag.