Med trevande försök till skojiga skämt försöker vi kontrollera vår nervositet där vi står i en trång korridor och väntar på vår tur. Vår dirigent försöker ingjuta glädje och mod i oss när han säger att mungipor neråt ger minuspoäng. Inifrån kyrksalen hör vi hur konferenciern ropar upp vårt brassband och vi tågar in på led. För första gången på snart trettio år ska vårt brassband vara med och tävla i brassbands-SM. Till denna dag har vi övat och övat. Längst bak bland mina tubakompisar hittar jag min stol. Ett av mina tre mål den här hösten har varit att komma hit. Kämpa och trotsa min sjuka kropp. Jag tänker ha roligt oavsett hur det går. Inom mig känns det som en seger att bara sitta på plats. På en bänk långt fram sitter min fanclub för dagen, bestående av min far, min syster och hennes dotter. Dom vars favoritmusik knappast är brassmusik men som är där bara för min skull. Vårt brassbands två krävande musikstycken tar vi oss igenom med, vad vi tycker, hedern i behåll. Efteråt ute i foajén får vi prata av oss och även möta andra brassbandsentusiaster. Tillsammans med min nära vän och ständiga spelkompis får jag uppleva en magisk förmiddag med mer brassmusik, vänskap och goa möten med människor jag inte träffat på flera år.
Dagen därpå får jag reda på hur de två domarna dömt i tävlingen. Vårt brassband kom sist. Men placeringen spelade ingen roll för mig. Jag hade haft en fantastisk förmiddag, en sån där dag som kvalar in på topp-fem över bästa dagarna det här året. Och jag är säker på att om domarna inte bara lyssnat på hur vi lät när vi spelade utan även lagt in de där andra variablerna jag fick uppleva den förmiddagen hade segerpokalen varit vår.

På söndag är det domsöndagen. I mina öron låter det inte alls som en trevlig dag. Ordet dom klingar för mig granskad och skyldig. Det är svårt att alltid leva efter Jesu bud, att älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Viljan att älska finns där precis som med brassbandstävlingarna i att öva och göra mitt bästa. Men fel blir det ändå. Likt domarna som bara dömer på det de hör, dömer jag mig själv på ett ensidigt sätt. Jag har inte alltid förmågan att räkna in allt det där andra som Gud har med i sin bedömning. För Honom är till sist förlåtelsen det viktigaste i domslutet. Domsöndagen är trots allt ingen tung dag utan en befrielsens dag.       

Det finns djup i Herrens godhet,
och dess gränser ingen ser.
Det finns värme i hans domslut,
mer än någon frihet ger. (Psalm 285)