Försiktigt öppnade jag dörren med infattade glasrutor till finrummet. När jag kom in i rummet gjorde jag med mina små barnsben, ett litet glädjeskutt alldeles lagom stort för att undvika riva ner någon glasvas. Min mamma och storasyster stod redan på andra sidan rummet och tittade andäktigt mot fönsterna. De nya gardinerna i sina grönguldbeige nyanser glänste i all sin prakt. Jag tog ett djupt andetag och insöp atmosfären. Det var dom vackraste gardinerna jag nånsin sett. Genast bestämde vi att det var så fint där hemma att kungen skulle kunna få komma på besök.
Länge gick jag som barn med drömmen om hur det skulle varit att bjuda in kungen hem till oss och hur han skulle tackat ja till vår inbjudan. Jag föreställde mig, med sagornas förlaga, hur han gled ner för vår gata med tre långa, svarta limousiner. En röd plastmatta hade vi köpt in som han gick på längs med gången intill huset. Han var finklädd. Kungakronan satt på huvudet och på axlarna vilade en vinröd, lång sammetsmantel med vit och svartprickig kant. En kopp kaffe och allehanda goda, nybakade småkakor bjöd mamma honom på. Min syster och jag satt bredvid med våra allra finaste klänningar och stirrade förbluffat på honom. Lite stelt och ansträngt sa han att gardinerna passade bra i en koja som vårt hem men inte hemma hos honom i hans fina slottssalar. Även om vi hade gjort vårt allra yttersta, klätt upp oss i finstassen, bakat de godaste småkakorna och hängt upp de vackraste gardinerna kände vi oss inte tillräckligt bra i kungens ögon. En olustkänsla blandat med rädsla och oduglighet fyllde vårt inre när kungen till slut åkte i väg i sin flotta utstyrsel.

Jag blickar ut över köket och vardagsrummet där jag sitter i en av våra fåtöljer. Är nöjd med det jag ser, här trivs jag bra. Adventsljusstakarna lyser i fönstren. Bredvid mig på bordet står en nyinköpt julros tillsammans med några av alla änglar jag plockat fram. Huset doftar rengöringsmedel och hyacinter. Kroppen ömmar och jag är trött men jag känner mig stolt över min städ- och pyntprestation för dagen. Det ringer på dörren. Utanför står en kung och vill komma in på besök. Han är klädd i slitna jeans och en urtvättad T-shirt, precis som jag. Håret på honom är rufsigt och hans torra, rödflammiga händer bär inga flådiga ringar. Det är klart han får komma in. När jag stänger dörren om honom kollar jag ut på gatan efter hans vrålåk. Då han ser att jag letar efter något fordon, säger han glatt:
-Jag tog bussen hit, den stannar ju alldeles bredvid. På tvärgatan. Nära och bra. Vi går in i köket och han ler när han får syn på alla änglar.
– Så fint det är här, säger han, och vad hemtrevligt det är. Han fortsätter att berömma mig för alla möjliga saker som går att ge beröm för. På min fråga om kaffe skulle smaka bra, får jag ett rungande ja tillbaka. Kaffet sätter jag på och det enda jag kan erbjuda till är några torra riskakor. Trots det, får han mig att känna det som att jag ställer fram bästa kakbuffén till honom. Vi slår oss ner vid köksbordet. Det blir ett nära och ömt samtal om det som gör ont och om det som ger kraft i livet. När han senare lämnar vårt hem och jag återvänder till min fåtölj tänker jag förundrat på att han ändå dök upp här hos mig. Kungen på besök. Utan inbjudan. Och med en sådan värme. Jag får lust att utropa ett hosianna. För, ”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”  

(Matt 21:5,9)