I min byxficka ligger ett litet träkors. Jag fick det i början av advent. Pastorn som gav mig korset hade en korg full utav dessa små träkors, vilka han delade ut till dem som ville ta emot. Korset i min ficka skaver när jag sätter mig ner. Jag påminns om det pastorn förmedlade där han stod med korgen i sin famn. Kommersen och förberedelser innan jul kan lätt hindra oss att se julens stora under och budskap. Korset talar, för det första om Guds stora kärlek till oss när han blir människa och för det andra att vi få komma till Gud precis som vi är.  

Det är mycket som ska hinnas med innan jul. Mestadels roliga saker som fyller våra dagar och hör julens förberedelser till. Pepparkaksdeg som behöver smakas av under julbaket, fantasifullhet som släpps lös då lussekatterna förvandlas till egyptiska sfinxer och julklappssäckar fyllda med gömda russin, slickepottslevar vars choklad gärna hamnar på kinderna istället för i munnen, julkortshög med sökandet efter adresser som påminner om goa vänner och fina släktingar, julkonserter och luciatåg som framkallar ståpäls på armarna och tårar i ögonvrån, klappjakt till stora och små med hopp om att träffa rätt, årets adventskalender på TV som framkallar många skratt och inte minst all julmusik, strömmande ur varenda högtalare som går att finna. Bara nöje men med viss tidspress, då allt ska rymmas under tjugotre dagar i december.      

Med hjälp av korset i fickan stannar jag till och tänker på Guds kärlek till mig. På så sätt förbereder jag mig för julen även på mitt inre plan.

På min väg till Jesusbarnet finns det hinder. Inte bara av allt roligt som ska hinnas med och njutas av innan jul. Där finns även berg av att klara mig själv och inte tro mig vara beroende av Gud, kullar av självupptagenhet, gropar av sår som inte läker och dalar av att inte duga som jag är. Träkorset bereder min väg till Jesusbarnet i krubban.  

Pastorns ord röjer vägen till Jesus, för oss alla som tog emot och bär det lilla korset i fickan.

När präster och leviter kom från Jerusalem ut till öknen för att fråga Johannes döpare om han möjligtvis var Messias eller en profet likt Elia, svarade Johannes: ”Jag är en röst som ropar i öknen: Gör vägen rak för Herren.”

Det där med att gå ut i öknen och ropa eller gå in i ett garage för att såga ut hundratals träkors är inget för mig. Men tänk om jag likt Johannes och pastorn skulle kunna få vara en vägröjare i någons liv? Kanske skulle ett sms, en kopp kaffe i ett kök, en julhälsning eller ett leende räcka för att bana vägen till Jesusbarnet och den kärlek han kommer med.
”En röst ropar i öknen: ”Bana väg för Herren, gör vägen rak i ödemarken för vår Gud. Varje dal ska röjas, alla berg och höjder sänkas. Ojämn mark ska jämnas, kuperat land bli slät mark.”(Jes. 40:3-4)