Jag hade just virat in den sista figuren i skyddspapper. Krubban med alla dess figurer låg väl insvepta och nerpackade i lådan. Skulle figurerna kunnat prata med mig hade det hörts vilda protester och högljudda rop ifrån de tre vise männen. Det var trettondagsafton och jag tyckte julen hade varat länge nog. Döttrarna var små och om bara någon dag skulle vi börja jobba igen. Hämtning och lämning på dagis, arbete däremellan och den inrutade vardagen var snart ett faktum. Därför hade vi slängt ut granen och plockat ner alla adventsljusstakar. Sist i tur stod krubban att läggas ner i sin låda. Men det var just det där med de vise männen. Jag kom att snuva dem på deras stilfulla och glamorösa entré. På deras egna dag skulle de inte ens få finnas uppe och glänsa, utan ligga i en kall krypvind. Bortglömda och undanskuffade. Inte konstigt att de protesterade. Även det lilla barnet var nerplockat för den här gången. Jesus skulle få komma fram igen nästa jul. Lite som i julsången ”Raska fötter springa tripp, tripp, tripp”, i den sista versen ”Men till nästa år igen, Kommer han vår gamle vän, Ty det har han lovat.” Allt detta, på trettondagsafton, bara för att jag var lite trött på julen och skyndsamt ville ha vardagen tillbaka.

I söndags, på trettondagen, gjorde vi en lite gallup runt köksbordet. Visste någon av döttrarna vad som hände på trettondagen. Lite rädd vara jag att de inget skulle veta. Men jodå, de sneglade bort mot krubban (som i år stod kvar) och berättade. Det visade sig att de hade bra koll på de vise männen eller stjärntydarna som den stora dottern var rask med att tillägga.  
Vardagen är här igen och det är precis som att de tre vise männens protester den där trettondagsafton för flera år sedan fortfarande ljuder i mina öron. Krubban, änglarna, julgranen och ljusstakarna i fönsterna är kvar. Trots att det är flera dagar sedan trettonhelgen. Julen kommer vi städa bort till helgen, då det är tjugondagknut. Det är vardag igen, min man jobbar och våra döttrar är i skolan. Jag dröjer mig kvar vid krubban ett tag. En hel vecka har jag på mig i övergången mellan trettonhelgen och tjugondagknut. Låta krubban möta min vardag. Det lilla barnet får vara med i det vanliga. Han får stanna kvar, lysa upp min dag, i det alldagliga och inte bara skina starkt under helgen.

På julafton läste vi ur Jesaja om profetian, det som skulle komma. Ljuset som kommer lysa upp mörkret och barnet som kommer vara oss givet. När jag nästa vecka har plockat bort alla julgrejer hemma vill jag att Jesus stannar kvar med sitt ljus. Jesu ord får lysa inom mig. ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh. 8:12)