Vår yngsta dotter har fått lunginflammation. Det är svårt att få i henne någon mat när inget smakar som det brukar. Mestadels blir det vätska i olika smaker som jag införskaffar i matvarubutiken, svarta vinbär, päron, smultron och nektar. Segraren, enligt dottern, smakmässigt är ändå äppeljuicen. Jag försöker komma ihåg hur det var när jag själv var liten och sjuk. Vad var det då som triggade mina smaklökar och som ändå relativt lätt slank ner. Rostat bröd var ändå ett säkert kort.
Med brödrosten fylld med ljusa brödskivor, matbordet uppdukat till kvällsmat och familjen samlad kommer jag att tänka på hur jag resonerade kring rostat bröd när jag vad tonåring. Det är med en rodnad på kinderna och tveksamhet i rösten jag berättar för dem om min naivitet. Jag verkligen älskade mackor då och hade lätt kunnat leva på bara mackor om jag hade fått det. Favoriten bland alla mackor var långfranskan med svarta vallmofrön på, speciellt skalken med mycket smör på var extra omtyckt. Det ljusa brödet dominerade mitt smörgåsintag i många år. Inom mig visste jag att det mörka brödet var nyttigare och bättre för min kropp men enligt mitt tycke hade det betydligt sämre smak och konsistensegenskaper. Det var då jag började rosta mitt onyttiga bröd med idén om att när det ljusa brödet blev mörkt infann sig alla de kvaliteter det mörka brödet hade. Jag tror faktiskt inte jag var dum i huvudet men jag gjorde allt för att döva det dåliga samvetet över den ljusa brödeuforin och stilla den gnagande oron över vad som egentligen var bäst för min kropp.

Min skenheliga och falska bild av det ljusa brödets förklädnad till mörkt tar jag med mig när jag läser från Efesierbrevet. En bön om det inre livets helhet.

”Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.” (Ef. 3:16-19)

Det låter som en bön om mörkt bröd i mina öron. Berikat av fiber och nyttigt rakt igenom, från insidan och ut. Ett berikat inre liv får jag genom tron. Frågor dyker upp i mitt huvud som jag tar med mig under dagen. Vad bygger jag mitt liv på? Vad fyller jag mitt inre liv med? Använder jag även här falska förespeglingar likt den jag gjorde med det ljusa rostade brödet eller har jag vett och mod att stoppa i mig utav det som är nyttigt för mig, det som ger mig kraft och en inre styrka?