Vi är på väg uppåt landet. En långhelg bland snöfyllda backar väntar oss. Det är tretton år sedan senast som jag stod på ett par slalomskidor och för våra döttrar ska det bli första gången. Framför oss har vi onekligen en spännande resa på många sätt. Väl framme, efter en snabb lunch, börjar vi knäppa på oss de tunga pjäxorna. All utrustning vi hyrt verkar passa bra och längtan ut till backen är stor. Strax utanför vårt boende ligger den perfekta nybörjarbacken med knappt någon lutning alls. Dessutom är vi helt själva i liftkön. En bra start för oss alla. Med lite instruktioner från liftkillen om hur man använder en knapplift, går det förvånansvärt bra för döttrarna att åka med. Pappa åker först, efter honom åker den äldsta dottern, sedan den yngsta dottern och till sist jag. Med en frihetskänsla och fylld med stor förväntan inför helgen försöker jag ta in omgivningen och greppa det faktum att en, sedan länge, dröm går i uppfyllelse. Upptäcker, då jag står i liften och sakta glider uppför den lilla backen, vad jag förr njutit stort utav med skidåkningen men helt glömt bort att jag uppskattar så mycket. Det är känslan av stillhet och ro som kommer när jag med hjälp utav en knapplift sakta glider uppför en backe till ljudet av knarrande skidor mot ett snörikt underlag samt ett surrande läte från liften som förstärks och övergår till ett mer rasslande ljud när jag närmar mig en stolpe. Den stillheten och den tystnaden som infinner sig i en knapplift är svårslagen. Då, när jag för en stund ingenting kan göra eller har någon att kommunicera med, under tiden som liften tar mig upp till toppen. För ett ögonblick låter jag mina tankar svävar fritt för att strax återigen ansluta mig till gemenskapen och sorlet av en väntande familj. Kombinationen som blir i slalombacken är oslagbar. Rörelse, gemenskap, stillhet och tystnad.

Det är där i knappliften jag funderar på hur ofta jag söker upp tystnaden i vardagen. Tystnaden som gör att andra obetydliga ljud hörs. Den tystanden är något ömtåligt, något jag vill vara rädd om och något jag kan längta efter. Fast hemma i vardagen är det svårare för där konkurrerar den med så mycket annat. Men vad händer om jag stänger av radion i bilen när jag kör? Jag hör ljudet av vinterdäck mot grusade vägar och bilmotorns låga brummande. Vad hör jag mer? Hemma i köket när jag sitter i fåtöljen fångar jag upp väggklockans tickande, kylskåpets svaga surrande och mina egna andetag. Stillheten och ron kommer till mig som en välkommen kär gammal vän.