Strax före klockan sex på morgonen står jag och köar tillsammans med andra bokentusiaster utanför bokhandlaren. Äntligen är dagen D här som jag har längtat efter. Det är som julaftonen när man var liten fast mycket bättre. Bokrean, ett frosseri utav böcker. Fem affärer har jag på min lista som jag ska besöka. I katalogerna som jag tidigare fått hemskickat har jag kryssat för de mest intressanta böckerna med de lägsta priserna. Morgonen rusar iväg och på väg hem går jag in i den sista av alla bokaffärer jag tänkt besöka. Den här affären är den med de dyraste priserna men med den mest spännande hyllan. Här har de nämligen samlat böcker, i ett fåtal exemplar, som de inte vill ha kvar i sitt lager. Böckerna på hyllan finns inte att hitta i någon katalog och de är inte heller upptryckta som någon extra utgåva enbart för bokrean. Det här är bokrea på ”riktigt” och man kan verkligen göra fynd. Och fyndar är just det jag gör den här morgonen. Jag hittar två intressanta böcker som får följa med mig hem. Jag tittar på min klocka och inser att det snart är dags för den årliga bokrea-frukosten hemma i mitt lilla kök. Med långa armar och en lätt värkande nacke tar jag mina fullproppade påsar och beger mig hemåt. Jag hinner bara hänga av mig mina ytterkläder i den trånga hallen då det ringer på dörren. Min väninna är redan här, hon ser nöjd och belåten ut. Vi hjälps åt med att plocka fram frallor, pålägg och kaffe. På det lilla köksbordet lägger vi även upp våra nyförvärvade skatter. Vi berättar om hur vi haft det på morgonen för varandra, om hur svårt det var att hitta just det vi sökte, om de billiga priserna, om människor vi mött, om de långa köena och tills slut plockar vi upp våra egna fynd ur kassarna. Ur min väninnas kassar plockar hon med stor iver upp stora, vackra Coffee table books som handlar om konst, inredning och mode. En diktsamling av någon för mig helt okänd författare och en samling av små noveller från början av 1900-talet lägger hon också på köksbordet. Från mina kassar plockar glatt jag upp lättsmälta romaner av bland annat Marian Keys, Nora Roberts och John Grisham, klassikern Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf med avsikten att den ser snygg ut i bokhyllan, en kokbok fylld med pastarecept för den fattiga student jag är, en evangeliesynops och en bok om andlig uppbyggnad av munken Wilfrid Stinissen för att stilla min längtan.

Det är bokrea igen. Det är länge sedan min väninna och jag åt bokrea-frukost tillsammans och delade med oss utav våra fynd. Numera brukar det i bästa fall bli en kort sms-konversation om eventuella fynd, om vi ens tagit oss ut. Bokrean är inte längre vad den brukade vara, många affärer är nerlagda och fyndhyllor är numera en ännu mer sällsynt raritet. Jag tänker tillbaka på innehållet i våra kassar, det kunde inte varit mer olika. Men det spelade ingen roll. Snarare berikade det oss i våra olikheter, för det var inte kassarnas innehåll som var det viktiga. Det var det vi delade och hade gemensamt som gjorde frukosten så fylld av gemenskap och glädje. Kärleken till det skrivna ordet. Under åren som gått har min kasses innehåll ändrat karaktär. De lättsmälta kärleksromanerna har bytts ut till böcker som handlar om prinsessor, barndetektivbyråer och trollkarlar till våra döttrar. Men kärleken till böckerna är densamma och viljan att sprida den vidare är stor.

Vi bär alla våra livskassar med olika innehåll. Ibland kan det vara enklare när kassarnas innehåll liknar varandras men det är inte säkert att det blir roligare eller bättre av det. Vi är inte det vi fyller våra kassar med. Vår gemensamma nämnare håller oss samman. Det vi alla har gemensamt är att vi är älskade för dem vi är. Den kärleken jag vill vara med och sprida vidare.