En riktig man cold har drabbat mig. Jag snörvlar, stönar, snorar och hostar med tron om att hela lungorna ska följa med ut. Mitt vackraste jag har förvandlats till det mest ofräscha och minst charmerande man kan tänka sig. Familjen har fått flytta upp på övervåningen för att de ska få sova i fred utan att väckas av mina mindre angenäma ljud. Sängen har förvandlats till ett dygnet-runt-boende. Bredvid mig på golvet växer högen utav använda näsdukar. Jag är glad om jag kommer så långt ut som till köket för att kunna upprätthålla vätskebalansen i kroppen. Annars är det inte mycket med mig. Kan inte förmå mig göra något meningsfullt. Stirrar tomt ut genom fönstret. Förmår inte ens drömma mig bort. Hjärncellerna rör sig i slowmotion, som att de har något geggigt på fötterna.    

Skulle jag varit ett djur nu så hade jag varit en manet som blivit uppsköljd på stranden av flodvågorna men stannat kvar då det blev ebb. Här på stranden skulle jag ligga, slemmig och ofräsch utan att kunna röra mig ur fläcken. Folket på stranden skulle gå omvägar för att inte råka komma i närheten av mig. Jag skulle inte kunna förflytta mig utan stilla få vänta på en ny flodvåg som skulle kunna ta mig ut till havs igen. Ut till friheten och livet. Men vad finns att göra där jag ligger? Utan energi och kraft att ta mig upp på egen hand. Upp från sörjan och tristessen, från ensamheten och kraftlösheten. Inte mycket. Jag får stilla vänta. Och hoppas. På en ny flodvåg. Den som ska bära mig och förlösa mig från allt det där oönskade i livet.

För visst har vi alla våra perioder av ebb i livet. Då vi gör allt för att slita oss loss utan att lyckas. Trots ansträngning förflyttas vi inte en millimeter eller i värsta fall förvärrar vi bara situationen. Då det enda som hjälper är, att stilla vänta på en ny flodvåg som fyller en med liv.

Allt har sin tid. Att ligga som en manet på stranden vid ebb uppsköljd av havet har sin. Att fångas av vågorna igen och uppfyllas av ny energi har sin.