Vi var på väg ner till mina föräldrars sommarstuga på västkusten. Den här gången var det dags att fira min födelsedag. Ute sken solen och inne i bilen gick luftkonditioneringen på för fullt. Döttrarna i baksätet undrade om vi inte var framme snart. Min livskamrat som suttit tyst och funderat en stund sa:
-Kronprinsessan och du har något gemensamt.
-Jovisst, svarade jag glatt, vi delar ju samma födelsedag även om jag är fyra år äldre.
-Ja såklart, men det var inte det jag tänkte på, kontrade han. Jag vet ingen mer än kronprinsessan som är så villig att fira sin dag tillsammans med sina föräldrar. Detta trots att ni båda nått en ganska hög ålder.
Visst hade han rätt min man. Jag har en ständig inbokning av sängplatser för mig och min familj omkring min födelsedag i föräldrarnas stuga. Den dagen vill jag fira med familjen, inte bara med den lilla utan även den stora som innefattar föräldrar och syskon. Min mamma och pappa vet detta. Strax innan sommaren anländer ringer mamma för att berätta att mina älsklingskakor är bakade och ligger i frysen. Redo för födelsedagskalas. Så länge jag kan minnas har mamma bakat dubbla havreflarn med choklad emellan till mig. Det är imponerande.

Det är inte bara födelsedagar, min egen och andras, jag gärna firar med förkärlek tillsammans med nära och kära. Förlovningsdag, bröllopsdag, dag-då-min-man-och jag-blev tillsammans uppmärksammar jag glatt. Dagar markeras i almanackan för att bli ihågkomna. I firandet av minnesdagar bor en glädje jag gärna delar med andra.

Idag är en konstig dag. Jag är kluven inför den. Fira är fel ord att använda den här dagen. Helst skulle jag vilja glömma den. Det är sju år sedan jag blev sjukskriven på heltid. I min almanacka skriker den här dagen till mig, även om jag inte på något sätt markerat den. Hur gör man en sådan här dag? Ingen annan vet om den eller försöker komma ihåg den. En alldeles vanlig dag för de flesta. Men för mig är det en dag fylld av stor saknad och sorg. Den här dagen vill jag egentligen inte vara ensam. Fast vem ringer jag och vad skulle jag säga? ”Jag vill gråta en stund med dig, kanske äta ett vaniljhjärta (som kommer på god andraplats bland mina favoritkakor) och minnas den gamla Sara.” Även om den nya Sara är okej finns det något i den friska, gamla Sara som jag längtar efter att få uppleva igen. Den saknaden vill jag så gärna dela med någon. Men det är svårt.

När vi firar något eller någon är det lätt att bjuda in till fest. Gästerna förväntar sig glädje och gemenskap. Det är svårare att bjuda in när vi saknar någon eller något. Även om behovet är stort, kanske till och med större. För vad skulle vi bjuda in till?
När vi tillsammans delar och bär varandra blir dessa tunga dagar lite lättare. De bär med sig hopp och mod att gå vidare. Istället för stor sorg fylls dessa dagar med tacksamhet. Tacksamhet för vaniljhjärtan och vänner.