En söndag i februari styrde vi vår svarta Touran mot västkusten för att göra två inflyttningsbesök. Vi skulle besöka två helt olika hem med varierande livssituationer. Den gemensamma nämnaren i de båda hushållen var framtidshoppet och lyckan över ett nytt boende.

Vi startade vår resa strax efter frukost. Google maps fick visa oss vägen fram till vårt första stopp, ett radhus med en egen liten grästäppa. Ringklockan fungerade inte så vi knackade på och klev in. Familjen välkomnade oss och innan förmiddagskaffet blev det en rundtur på alla tre våningsplanen. De hade lämnat en fyra i ett stort flerfamiljshus och glädjen över något eget med enkelheten att komma utomhus snabbt gick inte att ta miste på. Möbler och saker från lägenheten gick att känna igen. Den blåa byrån från hallen hade hamnat i köket i det nya boendet. Den mysiga fåtöljen från sovrummet hade fått en skön plats i vardagsrummet. Tavlor på väggarna var redan upphängda. Där infann sig en hemtrevlig känsla. Hemmet var väl inboat. Jag frågade om den vackra bokhyllan i vardagsrummet, den borde vara ny då jag inte kände igen den. Det visade sig att den inte alls var nyinköpt, tidigare hade den stått i köket. Med en god lunch i magen lämnade vi familjen med en nu fungerande ringklocka, efter en framgångsrik insats av min livskamrat.        

Femton minuter bort låg vår nya destination. Rösten från Google maps berättade att efter 200 m skulle vi svänga höger för att sedan vara framme vid vårt mål. Flerfamiljshusen låg tätt intill varandra och parkeringsplatserna i närheten var underdimensionerade. Efter en snabb promenad i blåst och duggregn kunde vi knappa in portkoden till ingången av trevåningshuset. Ett varmt leende och kaffedoft mötte oss i trapphuset då vi plingade på dörren. Studenten visade oss runt, vilket snabbt var avklarat, drygt 30 kvm, ett rum och kök. Plus hall och ett litet, tjusigt badrum ej att förglömma. En soffa till rummet var beställd men hade inte kommit än. Kaffet och studentbakelserna, eller ballerinakexen som de egentligen heter, intog vi vid köksbordet. Det blev en härlig och skrattfylld stund i köket. Glädjen över att ha något eget efter att ha varit inneboende var stor hos studenten. Några tavlor på väggarna hade hon inte fått upp. De nya lamporna strulade lite. Men trots det kunde vi se hennes utsökta stil och smak. Det var en väldigt mysig lägenhet och bättre skulle det bli.

På vägen hem tänkte jag på den lyckade dagen och vad jag bar med mig förutom gemenskapen.

Vi människor lär känna oss själva allt eftersom åren går, vi kanske förändras något men grunden finns där. Precis som med det första hemmet vi besökte. Här var möblerna och tavlorna gamla, någon ny garderob var inköpt men stommen till hemmet fanns när de flyttade. Bokhyllan som var min favorit hade fått en ny plats och kom, enligt mig, bättre till sin rätt. I nya sammanhang i livet kan vi blomstra på ett nytt sätt. Vi kan hitta dolda förmågor och gåvor som varit undangömda.
I studentlägenheten var en del av möblerna ärvda och några var alldeles nya. Minnen från min egen flytt till första lägenheten dök upp. Den period i livet då jag sökte och försökte hitta vem jag var. Allteftersom bytte jag ut de ärvda möblerna till min egen stil och lärde känna mig själv, vem jag egentligen var.
Hemmet är en fredad zon där vi växer. Bokhyllan som blomstrade och kom till sin rätt får mig att fundera på vem jag är skapad till att vara och hur kommer min inredning, mina gåvor, i mitt inre bäst till sin rätt.