Hemma i bokhyllan, på kontoret tillika pysselrummet, som rymmer bland annat noter, pärlor, viktiga-papper-pärmar och tuschpennor står även några kuvert uppmärkta med datumintervall. I dessa ligger kvitton av allehanda slag. Kvitton från inköp av kläder, skor och lite dyrare prylar. På bänken i samma rum ligger trasiga kläder. Där ligger en blus som har släppt i sömmen, ett par byxor där linningen lossnat efter bara några gångers användning, ett par jeans vars knä råkat ut för ett fall på asfalten och en kofta som saknar en knapp. Några av plaggen har jag med säkerhet rätt att klaga på. Där kommer jag antigen att får pengarna tillbaka eller ännu bättre, där kommer affären laga det som är fel. Vissa av plaggen får jag ta ansvar för själv och laga, där är det inte tillverkningen som felat.

Det är högsäsong för grodor i min mun. Grodor vars enda uppgift är att klaga. Och jag kan inte längre hålla dem i styr. Jag vill klaga på min kropp och på det bakslag som drabbat mig, igen. Den sjuka och urusla kropp som ingenting orkar. Den som inte kunnat ta sig till jobbet på över sju år. Den som inte har krafter nog till att skjutsa våra döttrar till aktiviteter på kvällarna. Den som inte vill stiga upp på morgonen. Och definitivt inte orkar hålla rent i hemmet eller tvätta kläderna. Grodorna vill också ropa ut sin klagan på hjärnan. Hjärnan vars celler rör sig i slowmotion som om de fastat i snigelslem. Cellerna som gör det svårt att upprätthålla koncentrationen när jag läser. De som glömmer namn jag mycket väl vet om. Eller gör att saker jag borde komma ihåg inte längre existerar. Mina klagomål bottnar i huvudsak i att jag inte kan välja. Min sjukdom gör det omöjligt för mig att säga ja till saker jag brinner för och saker jag älskar att göra.  
Men mest av allt vill grodorna klaga på alla de som har mage att klaga när de är friska. De som kan göra valen och ändå klagar på att det är för mycket. De vars almanacka är fulla av aktiviteter och då klagar på att livet rullar på för snabbt. De vars karriärslust gör att de jobbar på tok för mycket och dristar sig att klaga på tröttheten. De vi andra ska tycka synd om för att de lever ett så jäktigt liv att de inte hinner ta sig tid för relationer. De som tror att de är oumbärliga och klagar på att de inte hinner med. De som beklagar sig över att de inte hör av sig och där det dåliga samvetet skaver. De som ger sig själva gåvan stress, där prioriteringsfrågan är ett för svårt ord (fast de mycket väl vet vad det handlar om) och därför klagar på att det är för mycket nu. Tyvärr, den klagan går inte hem hos mig.
All den där klagan är som att jag med vilja skulle slå hål på mina jeansknän, spilla otvättbara färgfläckar på låren, fastna med byxbenen i cykelkedjan och ändå tro att jag kan få pengarna tillbaka.

Mina grodor tillsammans med klagomålen har jag lämnat tillbaka. Det blir en långsam och stilla skogspromenad. Tillbaka för grodornas klagan får jag en blåsippbacke och vårsolen som är fylld av värme och ljus till min trötta kropp.