Bakom mig hör jag hur tunga, djupa andetag övergår till ljudliga snarkningar från den kostymklädda affärsmannen. Tågkupén doftar kaffe. Det är så gott som fullsatt. Bredvid mig sitter min syster, hon ler mot mig och gör en knyck med huvudet bakåt. Jag nickar medhållande, jo, han snarkar högljutt. Båda vänder vi oss mot fönstret och ser ut på landskapet som raskt åker förbi.
-Det är som vackrast ute just nu, utbrister min syster. Och jag kan inget annat än hålla med. Skira, ljusgröna björkar, vitsippsbackar, körsbärsträd i blom, åkrar där gräset börjar gro, en och annan maskros och en klarblå himmel med några tufsiga, vita bomullsliknande moln som drar förbi. Jag vill inte släppa blicken från allt det sköna. Det är tappa-andan-vackert ute.  
Vi har varit på utflykt i drygt ett dygn, min syster och jag. På fredagsmorgonen bar det av till Stockholm. Det blev en hel del rolig shopping, både till mig själv och döttrarna. En oväntat fin prickig sommarklänning hängde på ett klädställ och bara ville följa med mig hem tillsammans med färgsprakande T-shirts till tjejerna därhemma. På kvällen var vi på musikal med imponerande röster och överväldigande musik efter en utsökt god middag på en restaurang bara några kvarter bort från hotellet vi bodde på. Eftersom min syster fyllde år fick vi både njuta av ett större rum och en stor fruktkorg på rummet. 12 000 steg blev det för oss, enligt systers stegräknare, under fredagen. Säkert blev det 12 000 ord också som vi utbytte med varandra varvat med skratt. Det var trettio år sedan sist som vi bodde tillsammans, bara hon och jag, och umgicks så intensivt och helhjärtat.  
Trötta, nöjda och tacksamma sitter vi nu på tåget mot våra familjer. Strax innan Nässjö påbörjar jag mitt tacktal men orden räcker inte till. Det är så mycket vi upplevt och fått vara med om dessa få timmar tillsammans. Det blir en tack- och hej-då-kram innan jag kliver av i Nässjö.
Där på perrongen står min man med ett stort leende på läpparna och väntar med bilen på parkeringen. På resan hem vill han höra om allt, vilka gator vi strosat på, vilka caféer vi besökt och om hotellfrukosten höll måttet. Och jag berättar om platser vi passerat som min man och jag har gemensamma minnen kring och att det fanns både våfflor och pannkakor på frukostbuffén. Han vänder sig emot mig, tar min hand i sin och ler. Han vill att jag ska berätta mer om resan, han får inte nog.
Hemma vid köksbordet blir det eftermiddagsfika när vi kommer hem. Döttrarna dyker in i köket. Kramarna blir långa och hårda. Fast de vill gärna berätta, med glimten i ögat, hur lugnt och skönt det varit utan mitt tjat. Dessutom har de fått glass till kvällsmatens pannkakor vilket aldrig händer när jag är hemma. Efter snabbt avklarat fika kilar de iväg in till vardagsrummet igen. Min man och jag dröjer oss kvar vid bordet och den sista sväljen kaffe. Det känns overkligt att jag varit iväg i drygt ett dygn. Nästan som en verklighetsflykt. Tacksamheten till min man fyller mig och på något sätt vill jag återgälda den här tappa-andan-stunden jag fått vara med om.

Dagen efter i min fåtölj summerar jag helgen. Jag tänker på vad Gud gör för mig. Skapelsen som nu brister ut i sin allsköns prakt och hur jag för ett dygn fått uppleva en verklighetsflykt från vardag och sjukdom. Tacksamheten är stor och jag tar psaltaren till min hjälp när jag återgäldar något av allt det goda Gud ger mig i ett Halleluja.
”Halleluja! Prisa Gud för hans mäktiga gärningar, prisa honom för hans väldiga storhet.”(Ps. 150:2)