Klockan är fem över sex och det är sommarlovsmorgon. Utanför sjunger koltrasten och solens strålar har letat sig in genom persiennerna. Men det är inte fågelsången eller solen som väcker mig. Det är ett sms. Bittert ångrar jag att jag inte ställde mobilen på ljudlös kvällen innan. Nyfiken som jag är kan jag ändå inte låta bli att kolla upp vem det är ifrån och vad denne någon vill mig. I sms:et står det:
”Grattis på namnsdagen! Var jag först?” Ett leende sprider sig i mitt ansikte. I min stora familj, den som även innefattar mina syskon med familjer och mina föräldrar, har det på något sätt blivit viktigt att vara först med gratulationer på namnsdagar och födelsedagar. Först på bollen så att säga, som en fotbollsentusiast ibland oss skulle uttryckt sig. Denne någon har fördelen med att leva med morgonpigga småbarn, vilket också gör att han alltid är först ut med gratulationerna. Så även denna morgon. Tävlingsinstinkten är stor och vinnarlusten hos vissa av oss är större än hos andra.
Ända sedan barnsben har vi ”tävlat” om att vara först. Först i plurret, först med att äta upp maten, först med att gå utan strumpor på vårkanten och nu, först med att gratulera.

Oavsett storleken på vinnarskallen hos var och en av oss gör det inte ont att komma först. Det är något vi mer eller mindre strävar efter. Ibland kan dessa interna familjelater även komma till uttryck i gemenskap med andra som då står frågande och undrar vad det är som händer.

I min relation till Gud tror jag mig ibland komma först. Jag säger att jag söker efter Gud och tror mig vara först på den bollen. Men där går jag bet. Han har sökt mig innan jag ens visste vad ordet ”söker” betyder. En mer vilsam insikt når mig att jag behöver egentligen inte söka utan här handlar det om att bli funnen, att öppna upp min väg för Gud så att Han kan nå mig.
Jag upptäcker min kärlek till Gud och tror att jag är först ut med att bekänna och förklara mitt hjärtats lovsång till vår Skapare. Även där går jag bet, långt innan mina föräldrar ens visste om mig var jag älskad av Gud.
När jag vaknar tidigt på morgonen, före alla andra i huset, och kryper upp i min fåtölj med tron om att jag är först på plats finns Gud redan där och väntar på mig med orden: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Joh. 4:10)