Högsommarvärmen är tillbaka och jag har precis satt ut vår baden-baden på trädäcket utanför altandörren. Kaffekoppen och deckaren, jag just håller på med, är med ut. Hela förmiddagen och några timmar efter lunch har jag legat i sängen inne och inte orkat ta mig ut.
Det är skönt där i värmen när solens strålar värmer på min sjuka kropp. Jag ser hur grannarna kommer hem från jobbet, en efter en. En motorgräsklippare sätter igång med sitt bullrande ljud. Efter en stund ser jag hur grannen jagar det gulsvarta maskineriet. Samtidigt som hen ropar till mig:
– Förlåt att jag stör, men vi som jobbar på dagarna måste ju klippa gräset på kvällarna.
Kommentaren är en hjärtlig ursäkt men jag hör något annat den här dagen då min känslighet för ord är fjärilstunn. Jag hör ett missnöje över att jag ligger hemma på altanen och har det skönt medan hen jobbar och sliter. För utifrån sett är det just så det ser ut. De som ser mig kan ju inte veta att jag inte orkat mig ut tidigare eller att jag under förmiddagen ägnat mig åt att sorgset bearbeta en stor besvikelse. Besvikelsen över mina begränsningar. Begränsningarna som återigen är orsaken till att jag fått säga nej till en utflykt jag en längre tid sett fram emot.
De där eländes begränsningarna som gör sig påminda varje dag men som man utifrån inte ser eller kan greppa.           

Vi stod och trängdes framför ett rep. Snart skulle det sänkas och loppisloppet vara ett faktum.
En gång om året på sommaren anordnar ett kapell, i närheten av sommarstugan där vi brukar tillbringa våra lata sommardagar, en loppis för deras verksamhet. Vi har lärt oss att det är en loppis som är väl värd att gå på och bland alla prylar gömmer det sig ofta fina fynd.
När de sänkte repet klämde jag mig raskt förbi några damer och begav mig lite längre bort till borden med husgeråd och porslin. Ljusstakar, påskpynt, uppläggningsfat, glas och kaffekoppar trängdes på borden. Jag fick syn på en glaskupa för förvaring av ost och druvor eller kanske för att ha kakor under så att flugorna håller sig borta från det söta en varm sommardag då fikat i trädgården är en självklarhet. Snabbt tog jag upp glaskupan innan någon annan fick tag på den. Jag vände och vred på den, den påminde mig om något och en känsla av olust spred sig i kroppen.
Med mina begränsningar känns det ofta som att jag lever under en glaskupa, en osynlig sådan. Där är livet stundtals klaustrofobiskt. Orörligheten under glaskupan är påtaglig. Jag kan se vad som händer runt omkring mig men inte vara en del av det.
Jag har nog med EN glaskupa i mitt liv. Därför lämnade jag glaskupan och borden med hushållsartiklar och drog mig istället bort mot borden med böcker. Här låg det travar med böcker och under borden stod papperskassar fyllda av litteratur av alla de slag. Priset, en krona för pocketböcker och fem kronor för inbundna, gjorde att jag plockade på mig fler böcker än jag egentligen tänkt mig. En diktbok, med en för mig helt okänd författare, fick följa med hem. Det var titeln på boken som avgjorde det hela, ”Vinden bär min längtan”.

Efter min grannes ursäkt går jag in igen. Jag orkar inte tro mig vara föremål för någon annans missnöje idag. Bland mina böcker på symaskinsbordet hittar jag den lilla diktsamlingen från i somras. De första raderna från dikten som bär samma namn som titeln på boken fångar mig. Fler än jag lever under en glaskupa som bär namnet begränsningar. Kanske skulle även min granne nicka igenkännande åt hindren i livet som avskärmar.
Början av dikten blir för mig till en bön under min ofrivilliga och för omgivningen osynliga glaskupa.

Jag ropar ut min smärta
all min längtan
Jag gråter för såret
som finns i min själ
Jag viskar en klagan:
kom vindar vårda min sargade själ,
hela det trasiga sargade jag.       (Anita Sjöblom)