Bredvid den stenlagda gången på väg in till huset står en gammal herrcykel lutad mot en rostig och väderbiten vägskylt. Ett stort vitt M tryckt på en gång himmelsblå bakgrund skulle skylten där den ursprungligen stod vid en smal skogsväg göra vägtrafikanterna uppmärksammade om en mötesplats. Jag är på väg in i huset på husmöte. Vad ett husmöte är eller innebär har jag egentligen ingen susning om men i mailet som kom lät det både spännande och givande. Mötesplatsskylten berättar charmigt medvetet om vad kvällen erbjuder men är helt omedveten om vad den framkallar för minnen.

Vi var fem tappra och trogna söndagsskolelever i tolvårsåldern som tillsammans med vår söndagsskolfröken befann oss långt ute i skogen, nära en sjö på en stugtomt. Det var i slutet av vårterminen och alla söndagsskoleår skulle snart ta slut. Till hösten skulle vi börja sjuan och att fortsätta med söndagsskolan då kändes barnsligt på något vis. Därför hade vår genomsnälla och alltid så glada söndagsskolfröken tagit med oss ut på en liten hajk. Ett dygn för gemenskap och avsked.
De båda tälten var uppsatta, ett tält för de tre grabbarna och ett för oss båda flickor samt fröken. Något program för kvällen, som jag minns det, fanns inte utan tanken var att vi bara skulle umgås. Jag vet inte hur det kom sig men min tjejkompis och jag erbjöd oss raskt att hitta på en spökspårning i skogen för de andra. Det lät i våra öron både roligt och spännande. Vi traskade ut på den lilla skogsväg därifrån vi tidigare under dagen kommit med bil och funderade på hur vi skulle lösa detta för oss nästan omöjliga uppdrag. Någon erfarenhet av spökspårning hade vi inte men på pappret lät det så kul. Efter en liten stund blev den smala skogsvägen bredare och en blå mötesplatsskylt dök upp framför oss. Vi var båda uppvuxna i frikyrkan och gudstjänsterna som där ofta kallades möten var något vi var väl bekanta med. Den där läskiga spökvandringen förvandlades där och då till ett kvällsmöte istället. För oss var det solklart: M som i Möte. Vår planering såg därför helt annorlunda ut än vad vi tänkt från början och nu var vi på känd mark Vi visste precis hur vi skulle lägga upp det hela med sång, bön och bibeldrama för att få till ett Möte. Pojkarna var snälla och dolde sin besvikelse väl när de på kvällen blev snuvade på sin spökspårning.
Det händer att jag träffar vår söndagsskolfröken när jag är på besök i min barndomsstad. Hon, vars ansikte fortfarande skiner som solen, vars undervisning gav närig åt det lilla frö av tro som fanns inom mig och hon, som fortfarande är förknippad med minnet om den blåa skylten.

Inne i huset möter jag värdinnan. Hon välkomnar mig med en varm omfamning. Husmötet, får jag reda på, är en stund för delande och seende. Där tanken är att några inbjudna kvinnor, där de flesta brottas med en bräcklig kropp eller knopp, får mötas i stillhet för bön, eftertanke och nattvard. Inte många, bara några få. Det är tillräckligt om vi så bara är två. ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” säger Jesus (Matt. 18:20) Det slår mig hur ett möte med andra människor tydliggör Kristi närvaro.

Efter en timme lämnar jag huset och går förbi M:et igen. Jag skulle vilja bära med mig skylten. Den symboliserar något jag själv skulle vilja inbjuda andra till när de möter mig i ICA-affären, på skolgården, i väntrummet hos läkaren eller på kyrktorget.

Mötesplatsen, på den smala skogsvägen, som manar till att sakta ner farten, se den mötande trafikanten och själv bli sedd medan man passerar varandra utan att vare sig krocka eller hamna i diket.