I badrummet har jag tänt lampan över spegeldörrarna på badrumsskåpet. Jag ser på mig själv och undrar vad det är jag ser? En kvinna med vågigt med hjälp av en plattång, halvlångt och bleknat rött hår efter sommarens varma sol och sköna salta bad. Där finns långa brunfärgade ögonfransar som ramar in de blåa ögonen vars färg förstärks av den brunbeigea ögonskuggan. På näsroten sitter ett par champagnefärgade, runda glasögon. Fräknar på både näsa och kinder ger en lyster i ansiktet. Några rynkor runt ögonen ger sig till känna då jag ler. Jag ser ett leende på mina läppar. Under håret skymtar jag små guldörhängen i form av fjärilar på mina öronsnibbar. Det här är min utsida och vad jag ser när jag tittar på min spegelbild.

Mitt emot mig vid köksbordet sitter en kär gammal vän. Hon har idag tagit med sig lunchen hem till mig. Det blir sushi. Hennes omtanke om mig är stor. Hon vet att jag inte alltid orkar ta mig ut och att stökiga miljöer tröttar mig mycket. Men hon vill ses och då gör det inget för henne att det blir lite krångligare. Vi har varit vänner i över trettio år och känner varandra väl. Ofta påminner hon mig om vem jag är. Det gör hon genom att berätta om glada minnen eller att hjälpa mig i mina stundtals modfällda situationer med att locka fram de verktyg i form av starka egenskaper hon vet att jag besitter. I henne speglar jag mig. Hennes starka sidor som hennes omsorg, mod och hur hon är en förebild i att vara mamma gör att jag reflekterar över hur jag själv är och vad jag vill bli bättre på. Min vän både lockar fram de goda sidorna hos mig och gör mig till en bättre människa.

Så här är det också med min livskamrat, våra döttrar och andra människor som står mig nära men även de jag nyss lärt känna. Jag får spegla mig i dem och upptäcka mer om vem jag är.

I varandra, i det vi gör, säger och även i tystnaden emellan oss, speglar vi oss. Där i gemenskapen lägger vi till ytterligare en del om vem vi är.

I huset, efter det att min vän lämnat och åkt tillbaka till sitt arbete, är det alldeles tyst så när som på tvättmaskinen som gör sitt jobb med handdukarna från badrummet. Jag har slagit mig ner i min fåtölj. Jag är trött idag så jag orkar inte riktigt med att prata med Gud därför gör jag som huset, blir tyst. Där i tystnaden i umgänget med Gud är det som att han vill berätta för mig vem jag är. Han visar mig en spegel. Ur den spegelbilden framträder den jag innerst inne är, den jag är skapad till att vara. Skapad till Guds avbild. Och älskad rakt igenom, i varje liten rynka, i alla mina fräknar, i de egenskaper hos mig själv som jag är stolt över och i dem jag helst vill gömma undan. Hela jag ryms när jag ser mig själv i den spegelbilden.

Det är i gemenskap med Gud vi blir hela och kan se vilka vi egentligen innerst inne är. Älskade.