Det var vår tredje utlandssemester tillsammans för min livskamrat och mig. En vecka med sol och bad på en Kanarieö, relativt nygifta. Bara ett halvår hade gått sedan vi lovade att alltid vara hos varandra. Min livskamrat visste att jag älskar läsa men han hade nog inte riktigt koll på att i min resväska fanns sex pocketböcker nerplockade bland bikinis, svala solklänningar och solkräm. När jag stoppade med böckerna hade jag ingen tanke på att läsa ut alla, jag hade bara så svårt att bestämma mig vilka av romanerna som skulle med. Tyvärr, kanske jag ska säga, kom det sig så att när vi satt på flyget hem läste jag de sista sidorna i den sjätte boken. Böckernas värld hade förtrollat mig och jag hade försvunnit in i biljakter, mordgåtor och romantiska historier. Skulle någon fråga mig idag om böckernas titlar eller något om vad som utspelats skulle jag inte kunna svara på det. Min läsning den veckan hade blivit till en vattenhinks-läsning.

Tänk dig att du står barfota på en gräsmatta en varm sommardag och är törstig. Du tar då en tioliters hink fylld med vatten över huvudet, gapar stort och försöker hälla vattenstrålen så gott det går i det öppna gapet. Vattnet kommer troligtvis att svalka dig på utsidan och avdunsta snabbt i sommarvärmen. På insidan kommer inte mycket att stanna kvar.

I mitt knä ligger en nyutkommen dikt-och bildsamling. Jag skyndar mig att öppna den och börjar läsa. Sida upp och sida ner läser jag tills jag märker att min läsning tillämpar, av ohejdad vana, vattenhinks-principen. Orden får ingen mening och de virvlar bara runt. Boken slår jag ihop. Jag sitter tyst en stund och börjar sedan om på nytt igen. Den här boken behöver jag läsa teskedsvis. Teskedsläsning. En dikt i taget. För att kunna fånga upp de genialiska formuleringarna om en görelse som vill bli en varelse. Eller hur man med härlighetsblicken kan möta vardagen med ett större hopp och tacksamhet. Eller hur jag bara kan få vila i den famn som skapat och bär mig. Eller igenkänningen av att när livet gör ont och mörkret är som mörkast, att den nattsvarta himlen då är full av stjärnor som glimmar. Teskedsvis läser jag dikterna och ser på bilderna som ger stöd, uppmuntran och ljus.*

Tänker på det där med teskedsläsningen, att det är inte bara i läsningen det är bra med små doser för att kunna tillgodose sig allt. Jag behöver i fler situationer stilla en alltför skyndsam framfart där det mesta hamnar utanför och inte blir till någon nytta. För att det jag tar emot ska sjunka in behöver jag långsamhet, småskalighet och upprepning. I vissa fall kan jag påverka hastigheten och mängden själv, i andra fall får jag lära mig hur det är.

Gud har en förmåga att tedskedsanpassa sin godhet och nåd. I lagom doser ger han, varken mer eller mindre, för att jag ska kunna förmå mig att härbärgera och ta till mig Hans kärlek.

Många teskedar kärlek blir snart en hink, där inget går förlorat utan allt är omsorgsfullt tillvarataget.

*Inspiration och ord hämtade från dikt-och bildsamlingen: Stjärnor och svart hål av Eva Hylander