Det var fredagskväll. Vi var samlade några nyinflyttade studenter tillsammans med studenter uppvuxna i staden för ungdomssamling i den rosa kyrkan. Det var mitt andra år som student och hela livet låg framför mig, kändes det som i alla fall. Första året hemifrån hade varit jobbigt med mycket hemlängtan och tvivel på om utbildningen jag valt var rätt. När jag väl hittade en församling och vänner i den nya staden öppnade sig en ny spännande värld för mig.

Ämnet för kvällens ungdomssamling var att skriva sin egen dödsruna, det som i dagstidningarna står under rubriken minnesord. För mig kunde detta inte vara mer främmande och jag kunde inte riktigt förstå tanken bakom det hela. Mitt liv lekte och känslan av odödlighet, som jag tror på ett särskilt sätt bor i ungdomens privilegium att känna, spirade inom mig. Förhoppningsvis skulle jag leva sextio år till. Hur skulle jag då kunna skriva om något så långt bort i tiden, jag som hade svårt att stava ordet pensionsspara. Detta var för mig en utopi. Efter att ha lyssnat på introduktionen till vår uppgift kunde jag ändå ana varför det skulle kunna vara en nyttig övning. En dödsruna eller minnesord över den som gått bort belyser egenskaper, sinnelag och vad den vi saknar fyllt sitt liv med. Hur skulle vi önska att den såg ut för egen del? Vad fyller vi vårt liv med? Viktiga eller oviktiga saker? Hur uppfattas vi och vad har vi delat med oss av?

I tvättstugan ligger torkade löv på den randiga trasmattan. I torkskåpet hänger blöta överdragsbyxor och vantar. Jag kliver över ett par leriga skor på väg mot fönstret. Ute är det mörkt men jag kan ändå ana spår av lövhögar. Våra döttrar har varit ute och gjort det jag själv tycker är bland det bästa med hösten. Det är att få slänga sig i en tillräckligt stor lövhög och landa mjukt på de orangefärgade bladen. När man sedan ligger där greppar lekkompisen så många löv som den bara kan och kastar upp dem i luften. Långsamt ser man hur löven singlar sig ner och landar på kroppen, för att man sedan raskt ska resa sig upp igen och byta plats med kompisen. I mitt fall var det längesen jag låg i en lövhög. Men för våra tjejer var det bara en liten stund sedan, det kan spåren i tvättstugan vittna om. Även om jag inte skulle varit hemma och hört deras glada tjut utifrån hade jag lätt kunnat dra rätt slutsats om vad de gjort. De blöta löven på mattan sa sitt.

Fortfarande har jag svårt att se längre bort än till nästa sommar. Ungdomssamlingens uppgift hade även idag krånglat till det för mig och dessutom lagt ett visst vemod över mig. Jag skulle istället vilja skriva min livsruna. Hur ser mitt liv ut just nu och hur vill jag att det ska se ut. På så sätt öppna en liten dörr på glänt till att leva i evigheten. Där evigheten inte är något långt borta eller långt före i tiden utan något som pågår just nu. Jag funderar på mina avtryck som jag ger och vilka spår som jag lämnar efter mig idag hos de människor jag möter, pratar i telefon med eller har någon skriftlig konversation med. Jag vill att eftersmaken ska vara god, att likt ett löv på en trasmatta som förnimmer glädje, lek och lusten av gemenskap få ge spår av kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Gal. 5:22-23)