Förra torsdagskvällen var jag med om en jag-måste-nypa-mig-i-armen-känsla. Magiskt och surrealistiskt var andra ord vi använde, min bror och jag. Det vi för tjugofem år sedan trodde var en omöjlighet fick vi nu uppleva live. Det är en speciell känsla det där med att få höra och vara med om något på riktigt. Vår idol, Jakob Hellman, och den vars cd-skiva vi båda näst intill har spelat sönder, stod på scen igen, efter trettio år. Han hade då det begav sig gett ut en skiva och efter det tog han en paus. När min bror och jag hittade hans musik var han inte längre aktiv på scen och hur gärna vi än ville se och höra artisten live gick det inte. Förrän nu.
Det var särskilt de gamla låtarna som grep tag i oss. Även om vi länge längtat efter ny musik från denna kreatör och konstnär. Jag slungades tillbaka i tiden, till nittiotalet, då när jag kunde känna igen mig i hans, på något sätt, lättsamma vemod.
Konserten slutade han med en låt som han presenterade med hjälp av ord från sin livskamrat: ”Lämna alltid församlingen med ord om hopp”.
Från det som vi trott var omöjligt på nittiotalet till en möjlig kväll, live, i decembermörkret gav hela konserten en ton av hopp.

Dagen efter möter jag min vän. Det blir ett innehållsrikt möte även om det tidsmässigt är väldigt kort. Hon bär på ett stort vitt paket som hon lämnar över till mig.
– Innehållet heter ”Hopp”, säger hon och ler mot mig. Fler ord behöver hon inte säga. I mina ögon bränner det till av tårar. Hon vet att min höst har varit slitsam, tuff och mer än jobbig. Att hoppet har varit en bristvara hos mig.
När jag kommer hem öppnar jag det väl och omsorgsfullt inslagna paketet. Bland wellpapp och silkespapper tar jag upp en ljuslykta i metall och glas. Om man skulle behöva förflytta lyktan finns där ett handtag. Handtaget är i form av ett kors. Jag letar genast fram ett ljus och tänder min fina lykta. Korset och ljuset bär på hoppet. Symboliken är vacker.
Min vän har under hösten burit på hoppet åt mig. När jag inte orkat själv att hoppas har hon funnits där, tagit min hand och delat med sig utav sitt hopp.
Jag har också insett vikten av hopp i en människas liv, en nödvändighet.
Hopp, detta livselixir.

Både artisten och min vän bär hoppet och för det vidare. De är handtag av hopp. Det som för mig känts omöjligt eller kanske rent av varit ett förtvivlat läge har med hjälp av ett handtag lyst upp i mörkret.

”Jag vaknar av att en vårvind vänder bladen
Solen står som ett rakblad på fasaden
Mitt emot mitt öppna fönster
Och ingen annan syns till
Tänk dig, stå i pyjamasen och se
Kalla, kalla kristaller smält, smält ner
För solen lyser utanför
Och skuggor målar mönster
Och vintern dör.” (Jakob Hellman)

Hör! Med handtag av hopp runt omkring oss klingar det av ljuv musik.