Det gäller vinna eller försvinna. Familjen har hamnat i bäddsoffan på övervåningen med var sin tv-spelscontroller i handen. Äntligen har vi en var så att vi alla kan vara med och spela. Det är många banor, figurer och fordon att välja på innan vi kan sätta igång Super Mario kart, ett TV-bilspel som går ut på att komma först i mål, på minst sagt spektakulära banor. Jag har vissa problem med att ligga i topp, ofta eller rättare sagt alltid blir jag slagen av båda döttrarna och livskamraten. Till mitt försvar vill jag skylla på att jag har lätt för att få en släng av åksjuka vilket har visat sig vara en nackdel på dessa banor. Och dels har jag lite för bråttom i kurvorna. När mitt fordon lämnar banan i kurvan, vilket är mer en regel än ett undantag, och kör ut för stupet i all iver och brådska dyker det genast upp ett moln på TV-skärmen. På molnet sitter ett litet glatt bi med ett metspö i handen som raskt fångar upp min figur samt mitt fordon och lyfter tillbaka mig på banan igen så att jag kan köra vidare.

Dottern sitter på hallgolvet med ytterkläderna på och med engelskaboken i famnen. Om bara en liten stund kommer kompisarna att plinga på dörrklockan för att ta sällskap till skolan. Ur boken läser hon högt den engelska texten. Hon vill känna sig trygg med att hon kan sin läxa och vill gärna att jag lyssnar på henne. Jag sätter mig ner bredvid henne med bara ryggsäcken mellan oss. Mina tankar svävar iväg på vad jag ska göra efter att jag suttit ner och lyssnat på henne. Jag hinner komma långt in på förmiddagen med planeringen innan jag fångas upp av hennes bländande leende mot mig i en paus mellan två textstycken. Jag kan riktigt känna glädjen och värmen ifrån henne i leendet över att jag tar mig tid och lyssnar på henne. Hon skulle bara veta att jag sitter i mina egna tankar. Rodnaden sprider sig över mina kinder. Leendet hon avfyrar mot mig påminner mig om det lilla biet på molnet med metspöet. Det lyfter tillbaka mig på banan, tillbaka till nuet och gör att jag uppmärksammat lyssnar på den återstående texten.

Ett TV-spels-bi på ett moln med ett metspö i handen, ett kärleksfullt leende av dottern och ett citat av kyrkofadern Augustinus har mer gemensamt än vad man kan tro upptäcker jag när jag senare sitter i min fåtölj och tystnaden lagt sig i huset.

”Överlåt det förflutna åt Guds barmhärtighet,
nuet åt Guds kärlek
och framtiden åt Guds beskydd.”
(Augustinus)

Hur ofta kör jag inte alldeles för fort i livets kurvor, och svävar iväg med både orealistiska drömmar och oro inför framtiden? Eller vänder tillbaka och grämer mig över något jag sagt eller gjort som jag ångrar. Det kan då räcka med ett litet kärleksfullt leende som lyfter tillbaka mig till nuet.