Luften var varm och fuktig. Det doftade rikligt med klor. Ljusa glädjeskrik och barnskratt hördes genom simhallen. Bredvid barnbassängen låg jag på en kall träbänk iklädd endast min lilla blommiga baddräkt och stirrade ner i det gråa kakeltäckta golvet. Min simskolfröken stod vid sidan om mig och höll i mina fötter samtidigt som hon förde dem uppåt mot min bak, vinklade ut dem, drog ner dem och ihop igen för att sedan börja om. Bentag stod på schemat den här simlektionen. Efter en stunds träning av torrsimning fick jag och mina kompisar gå ner i vattnet och pröva våra färdigheter vad gällde bentag med en liten blå flytplatta framför oss. Utan hjälp av flytplattan klarade jag mig inte. Än litade jag inte på att vattnet bar mig. Det krävdes många lektioners träning. Till slut efter en termins övning kunde jag med stolthet och glädje simma de tjugofem meter som krävdes för att få det lilla märket silverfisken.

Ett oväntat litet skrattljud, som jag upptäckte kom från mig själv, drog mig tillbaka till verkligheten från bokens underbara värld. Min kropp hade en dålig vecka. Den gjorde ont och ville helst bara ligga i soffan och äta sliskiga sötsaker utan en tanke på att göra något vettigt. Men tydligen kunde en tillräckligt fängslande bok förvilla mig för en stund och även locka fram ett skratt. Boken som fångade mig hette ”Brukspatron Adamsson eller Hvar bor du?” och skrevs i slutet av 1800-talet av Paul Petter Waldenström. Som tur var läste jag den i en nyutkommen textbearbetning av Rune W Dahlén annars hade jag nog tröttnat efter bara några sidor på det gamla språkbruket.
Boken handlar om den välutbildade och vältaliga Brukspatron Adamsson som av en fattig torparänka får utbildning om bibelns budskap. Underfundiga figurer som dyker upp manade mig till eftertänksamhet och fick mig att ivrigt fortsätta läsa. Det huvudsakliga budskapet, ”Vila i nåden” och ”Lita på nåden” som textbearbetaren skriver i inledningen, genomsyrar hela boken. I sin iver och i sitt jagande efter att bli älskad faller Brukspatron Adamsson flera gånger för frestelsen att prestera och tror uppriktigt att detta skall leda honom till framgång i tron. Nitiskt återkommande får torparänkan påminna honom om att lita på nåden, att han älskad för den han är.

Jag tänker på hur ofta jag själv faller dit, likt brukspatron, då görandet blir viktigare än varandet. Då jag tror att det jag presterar blir ett mått på hur älskad jag är och kan bli. Hur jag rent av torrsimmar i bön, i fina formuleringar och goda gärningar utan att komma någonstans. Jag arbetar och stretar på utan att lita på nåden. När jag är lite stursk och tro mig klara av allt själv då är det som att jag glömmer bort vattnets betydelse och mitt beroende av det. Istället för att ta nåden till min hjälp lägger jag mig på land och simmar febrilt i tomme utan att för den skull flytta mig en millimeter. Men så fort jag hamnar i vattnet, nådens vatten, kommer jag vidare och mitt arbete bär på så sätt frukt. I nådens vatten får jag om och om igen lära mig att simma, att lita på och vila i Guds kärleks nåd.