Vindrutetorkaren stod på högsta läget. Regnet smattrade mot fönsterna. Trots båda händerna i krampaktig tio-i-två fattning kunde jag ändå känna hur vattenplaningen grep tag i bilen och ville föra oss utanför vägbanan. Stormbyar och rikligt med regn var vad de sagt och väderprognosen stämde bra. Vi var på väg hem efter några dagars semester och det taskiga vädret gjorde längtan efter hemmet betydligt större.
När vi parkerat bilen på garageuppfarten hemma fick vi troligtvis rekordtid i att bära in väskorna snabbast, någonsin. Regnet fortsatte ösa ner och inne i huset hörde vi hur vinden ruckade i takpannorna på taket. Sällan har det varit så skönt att vara hemma igen.

Hemma utan faran och oron av det överraskande ovädret och det oönskade väglaget.

I vardagsrummet skyndade vi oss att tända en brasa i kaminen. Värmen spred sig sakta och mysstämningen från både värmeljus och brasa värmde vårt inre. En liten stunds vila fick det bli för min del innan det var dags för kvällsmaten. I min egna säng sjönk jag ner. Den hälsade mig välkommen hem genom att vant omfamna mig och det var precis som att den kom ihåg min kropps alla former. För att inte att tala om kudden. Jag vet inte hos vem som saknaden hade varit störst, hos mig eller hos kudden. Mitt huvud vilade skönt och kudden gjorde sitt jobb. Det var en befrielse att komma hem.

Hem till det trygga, varma och till en plats där jag var känd.

Lysrören i taket skiner med sitt vita ljus. På den prassliga och sträva pappersbeprydda britsen sitter jag och försöker forma mina hjärnceller till att förstå vad det är läkaren mitt emot mig pratar om. Han använder svåra ord och förkortningar, som jag efter en stund inser, är och kommer bli en del av mitt liv. Tidigare på morgonen har jag fått göra en undersökning, ett test där de provocerat min kropp för att få fram ett resultat. Utifrån två värden från undersökningen sitter nu läkaren och rabblar upp ett flertal symptom. Det är nästan läskigt, för utan att jag beskrivit hur min kropp mår räknar han upp alla de besvär jag har utöver min smärta och trötthet. Min sjukdom är känd och har ett namn eller som det i mitt fall visar sig har två namn. Tårar av lättnad rinner ner för mina kinder. Äntligen efter tio år av ovisshet och ängslan vet jag vad allt beror på. Min läkare ser nöjt och med ödmjuk stolthet i blicken på mig när han presenterar sin slutsats. Kompetensen och kunskapen han besitter bekräftar mig i min sjukdom. Jag är inte konstig, kanske ovanlig men inte knäpp. Befrielsen jag upplever över att äntligen veta är som att komma hem.

Hem till insikten, vissheten och till en stund då min sjuka kropp är känd.

Tacksamheten och känslan av frihet är stor när min livskamrat och jag sitter i bilen på väg hem efter sjukhusbesöket. I mitt bröst bubblar en glädje och en värme sprider sig genom hela kroppen. Ovissheten har gett vika. Jag eller rättare sagt min sjuka kropp är sedd och känd. Trots att det samtidigt är en dom på två livslånga sjukdomar som kommer kräva sitt sorgearbete är jag hemma. Efter en stund är det dags för en fikapaus i en liten ort vi passerar. Utanför bilen när vi sträcker ut benen möter vi varandra och jag försvinner in i min livskamrats varma famn. För var dag som går lär vi känna varandra lite mer, både våra starka sidor vi gärna visar upp men också de svaga sidorna vi inte alltid är så stolta över.

Vi är hemma i varandras omfamning, kärlek och tålamod.

I min väl insuttna fåtölj som är ett hem för tid med Gud läser jag om honom som känner mig helt och fullt. Även det där som är undangömt, fult och uselt. Med sin kärlek befriar han mig och för mig hem.

Hem till sitt hjärta.

”Tacka Herren, ty han är god, evigt varar hans nåd.
Så skall de befriade säga, de som Herren befriat ur nöden
och som han har hämtat hem från alla länder,
från öster och väster, norr och söder.” (Ps. 107:1-3)