Rådet jag fick från min läkare löd:
– När du äter se då till att du saltar rikligt, det kommer att hjälpa dig. Ett ovanligt råd men tillsammans med alla de andra rekommendationerna jag fick och med kunskap om min nyfunna diagnos kunde jag förstå vitsen med det utökade saltintaget.

Idag är det Askonsdagen, den första dagen i fastan som pågår fram till påskdagen.
För tjugo år sedan läste jag en artikel i tidningen Dagen om ett par som fastade inför påsken. Denna artikel berörde mig. Min referens, just då, till fastan bestod av två saker. Den ena var att när man för viktens skull minskar intaget av föda och på så sätt fastar. Den andra, det var julsången ”Nu är det jul igen” och det där partiet där man sjunger att julen varar fram till påsken fast det inte är sant för däremellan kommer fastan. Alltså perioden mellan två glädjefyllda storhelger, som för mig bara betydde en beige vardag i väntan på påsk.
Lite som ett svart hål i kunskapsbanken var fastan för mig.

Rådet Jesus ger till sina lärjungar angående fastan lyder:
”När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (Matt 6:16-18)

För min läkare när han gav mig rådet om ökat saltintag var inte frågan om jag äter utan när jag äter. Ett liknande scenario utspelar sig när Jesus undervisar sina lärjungar i fastan, det är inte frågan om de fastar utan när de fastar.

Man kan säga att det för mig fanns ett före och ett efter fastans intåg i mitt liv och egentligen allt på grund av min upptäckt av det där lilla ordet när.

Med artikeln i Dagen följde några handfasta råd om hur fastan kunde gå till. Där fanns även en bibelläsningsplan. Några av råden följde jag, bl.a. fastade jag från kaffet, sötsakerna, mina älskade popcorn. Jag åt inte mat efter klockan sex på kvällen och jag stängde av TV:n i 40 dagar. Tiden som jag fick över ägnade jag mig åt bibelläsningsplanen och att söka upp människor som jag visste behövde mig. Fastan för mig, den där första gången, blev allt annat än en beige vardag i väntan på påsk. När påskdagen sedan kom blev den mer glädjefylld än vad den nånsin varit.

Enkelhet, stillhet och närhet är tre ord som kännetecknar fastan för mig.

Det första ordet enkelhet är kanske det vi mest förknippar med att fasta. Att under en period skala av, leva livet enklare och avstå från något utifrån de förutsättningarna man själv har. Det kan handla t.ex. om mat, om skärmtid, om resor eller om shopping. Med enkelheten som bas ger den oss tid och fokus till stillhet och närhet.

I stillheten får vi söka Gud genom bönen, bibelläsning och andlig litteratur som bygger upp. Vår relation med Gud får näring och växer. Med stillheten kommer närheten. Allt det goda vi får av Gud kan vi inte behålla för oss själva utan vi vill dela med oss. Närheten till Gud föder längtan efter att få finnas till för andra. Närhet till varandra.

Jesus fortsätter sina råd om fastan med att man ska akta sig för att skryta om det. Det första året som jag fastade gav mersmak och året därpå laddade jag stort, men gjorde det där misstaget att basunera ut min duktighet och så kallade fromhet. Vilket resulterade raskt i att jag efter bara någon vecka in i fasteperioden hittade mig själv i TV-soffan med en stor skål popcorn i knäet.

Fastan är något mellan bara dig och Gud. Därför kan det ibland kännas tryggt och ganska läckert att tänka på att bland två miljarder kristna runt om vår värld finns det en hel del av dessa som tar Jesu råd på allvar och idag går in i en 40 dagars lång fasteperiod. Vi är långt i från ensamma. Det är en dold gemenskap som för oss närmare Gud, varandra och Guds skapelse.

* På onsdagskvällar möts vi i kyrkan för Andrum. I stillhet samlas vi kring nattvardsbordet. Den här texten är från Askonsdagen.