Sjuksköterskan leder oss in i ett skyddsrum. Det är alldeles kolsvart och man ser inte handen framför sig innan hon tänder en liten ljuskälla längst in i lokalen. Våra jackor och skor tar vi av oss. Några av oss huttrar till och drar in armarna mot kroppen. På en ställning hänger röda yogamattor som vi lägger ut på golvet i en ring. Alldeles lagom långt ifrån varandra. Var och en av oss letar, i tystnad, reda på en pall eller stol att sätta sig på vid de röda mattorna. Fötterna landar mjukt mot underlaget och kylan mot fötterna känns inte så påtaglig längre. Från en smartphone hörs svag pianomusik.

Vi är åtta personer, alla med någon form av långvarig smärta som gör livet stundtals outhärdligt. En timme framför oss kommer vi att lyssna på sjuksköterskan från smärtenheten när hon instruerar oss i rörelser och andning för medicinsk yoga. Det är inga revolutionerande rörelser vi gör där vi sitter. Stilla och ganska enkla. Den första instruktionen vi får är att sätta oss till rätta på stolen eller pallen, förankra fötterna i underlaget, sluta ögonen och andas med långa, djupa andetag. Efter en stunds tystnad kommer instruktionen till första övningen. Andningen ska vara med i rörelsen hela tiden.

Den fjärde rörelsen är ganska svår för mig och jag känner att jag inte riktigt mäktar med den. Fröken duktig och präktig kommer fram hos mig. Jag ska minsann klara av det här och visa för de andra och instruktören, trots att deras ögon är slutna, hur bra jag klarar av det. Men till slut orkar jag inte, kroppen lägger in sitt veto. Den säger stopp och belägg. Då tänker jag att jag fuskar lite. Samtidigt öppnar jag mina ögon lite på glänt för att se om de andra gör övningen. Förvånat höjer jag på ögonbrynen, det är ingen av de andra sju som gör det sjuksköterskan sagt eller gör. Alla gör på sitt sätt, anpassat efter sin förmåga. Då blir orden som sjuksköterskan upprepat ett flertal gånger plötsligt glasklara för mig. Och det känns som att jag hör dessa ord för första gången i mitt liv:
– Helt i din takt och efter din förmåga.
Jag sluter mina ögon igen, slappnar av och fortsätter rörelsen på mina villkor, helt efter min ork, på det sätt jag klarar av och förmår med hänsyn till min smärtnivå.

I de återstående övningarna tar jag till vara på vad hon säger om min takt och min förmåga. Jag lyssnar in vad kroppen önskar, säger och mäktar med. Smärtan blir inte lika påtaglig, hela jag pustar ut och jag känner mig, på ett tillfredsställande sätt, duktig.

När jag sitter i bilen på väg hem funderar jag mycket på min duktighet, präktighet, på vad jag tror omgivningen förväntar sig av mig och min oförmåga att be om hjälp. Jag inser att de tankarna stör mig väldig mycket i förhållande till den jag verkligen är. Att jag glömmer bort min takt och min förmåga i ivern att visa upp ett ordentligt jag.

Varje människa har sin takt och sin förmåga. Det kunde jag tydligt se när jag sneglade runt om i ringen på den medicinska yogan. Eftersom alla blundade (förutom jag då en liten stund) fanns inte utrymme för bedömning av någon annan eller behovet att jämföra sig med någon annan. Där var vi, fullt sysselsatta med att fokusera på rörelserna och andningen.

Jag skulle oftare behöva blunda för andra. Inte se, bedöma eller jämföra vad de gör eller hur snabbt det går för dem. Spola min duktighet och istället lyssna till mitt hjärta. Ställa mig frågan: Vad är min hjärtas takt och min förmåga?