Från högtalarna i köket förväntade jag mig en stilla, vemodig låt i en inte alltför hög ljudvolym när jag tryckte på play-knappen. Precis som serieteckningarnas bilder av resande hår, uppspärrade ögon och med ett högt hopp upp i luften upplevde jag det inom mig när det ur högtalarna istället ljöd av en glad, poppig upptempolåt i allt annat än en svag volym. Vad hade gått fel? Med lätt bultande hjärta över den milda chocken gick jag in på den aktuella spellistan och såg att allt stod rätt till. Men jag kunde inte erinra mig om när jag bytt både låt och volym sedan gårdagens förmiddag. Efter det hade ingen varit hemma. Jag och döttrarna hade åkt in till stan direkt efter skolan och min livskamrat hade varit på middag med jobbet. Fast när jag tänkte efter hade han ju varit hemma en sväng emellan. Mysteriet var löst, det måste varit han som bytt musik och passat på då han var ensam till något högljutt, upprymt och medryckande.
En tår letade sig fram i ögonvrån och mitt hjärta fylldes med varm luft, likt en varmluftsballong på väg att lyfta från marken, när jag tänkte på hur mycket min familj måste anpassa sig efter att jag är sjuk.

Hög musik, bakgrundsmusik under en måltid, musik i bilen eller en TV där ljudet letar sig fram till köket är inget optimalt för mig. Därför har det blivit en självklarhet för familjen att anpassa sig. I sin kärlek till mig gör de mer än jag kan önska och begära. I vår bubbla handlar det inte bara om musiken, där rymmer så mycket mer som påverkar vår vardag. Ibland känner jag att vi lever i ett parallellt universum, för vårt liv avviker så pass mycket mot hur en frisk och funktionell familj lever.

Efter åtta år av sjukskrivning har anpassningen blivit vår vardag och något vi till och med gläder oss över. Att livet går långsammare och kärleken till varandra växer är ingen nackdel. Det har inte alltid varit en självklarhet att vi någon gång skulle få uppleva det så. Den ofrivilliga begränsningen är smärtsam.

I min första period som sjukskriven var jag en pina för min omgivning. Bitterheten över min sjuka situation och andras handlande växte. Jag hade svårt att acceptera min nya tillvaro och oron för framtiden förlamade mig. Tycka-synd-om-mig-själv-komplex var ett faktum.

Inte förrän jag bytte perspektiv från mig själv, släppte det stora egot och tittade mig omkring blev tillvaron betydligt bättre. När jag såg att min bitterhet, min egenkärlek och min ovilja att acceptera min situation inte bara påverkade mig utan även min familj beslöt jag mig för att den nedåtgående spiralen behövde vända.

Det är mödosamt att släppa den egoistiska kärleken.
Med nytt perspektiv blir tacksamheten en följeslagare. Tacksamheten som fördriver bitterheten.
Konflikter i mig när huvudet vill alldeles för mycket och kroppen säger nej. Den acceptansen är svår men går.
Ta en dag i taget är nödvändigt för att kunna släppa oron för framtiden.

Hjältarna i vår familj är ändå döttrarna och min livskamrat som definitivt inte valt dessa begränsningar. Det är därför jag gråter en skvätt av tacksamhet till min livskamrat när jag tänker på hur musiken från stereon stundtals tystnar i hans liv.

Söndagsskolsången ”Vi sätter oss i ringen” ljuder i mitt huvud. Det gäller inte bara vår lilla familj. Mitt perspektiv behöver vidgas igen när jag tittar på Tv. Allas vår statsepidemiolog har flyttat in i våra vardagsrum de senaste veckorna. Han använder dagligen några ord när han ger det svenska folket råd. Dessa har fastnat hos mig. Han säger:
– Nu är det läge att…

De ofrivilliga begränsningarna stör och gör ont. Men min erfarenhet säger mig att det kan leda till något gott.

Nu är det läge för ett nytt perspektiv.
Nu är det läge att släppa egenkärleken.
Nu är det läge att tacka.

”Vi sätter oss i ringen
Och tar varandras hand
Vi är en massa syskon
Som tycker om varann
För Gud är allas pappa
Och jorden är vårt bo
Och vi är vän med alla
På jorden må ni tro”