Trots de gråa molnen och den smått kyliga vinden bestämmer jag mig för att packa min lilla ryggsäck med ett sittunderlag och en liten bok om frälsarkransen. För drygt ett år sedan upptäckte jag bakom kyrkogården hemmavid att man anlagt en liten trädgård som man valt att kalla Pärlängen. Det är dit jag beger mig. Där har man färgat stora stenbumlingar i frälsarkranspärlornas färger och skapat en liten inhägnad av växter, spaljéer, staket eller småstenar runt varje stor sten.

Gudspärlan, Jagpärlan, Doppärlan, Ökenpärlan, Bekymmerlöshetspärlan, Kärlekspärlorna, Hemlighetspärlorna, Nattens pärla och Uppståndelsepärlan, i den ordning de kommer i frälsarkransen. Där tystnadspärlorna befinner sig i armbandet har man satt ut små träbänkar för reflektion och tystnad. Jag stöter på en diakonassistent från kyrkan som presenterar sig för mig och visar postlådan, i början av ängen, med informationsbladen om frälsarkransen. Med bladet och mitt lilla häfte tar jag mig sakta runt till de olika pärlorna.

Vid Gudspärlan finns tio träkubbar att sitta på. Bakom den gyllene stenen finns en rabatt med ett hav av blommor i regnbågens alla färger. I Guds närhet får jag vara den jag är.

På tystnadens bänk blickar jag in i Jagpärlans ”rum”. Där finns inga krav eller förväntningar på mig.

Inne i Doppärlans ”rum” står en liten bänk. Här sätter jag mig ner och läser om Doppärlan. Min tidigare kunskap om den här pärlan inser jag saknar en hel del matnyttigt. Jag har trott att den här pärlan bara handlar om händelsen av mitt dop och minnet kring det. Men den vita pärlan, läser jag, uppmanar mig att våga börja om på nytt. Min tankar går till Guds nåd som varje dag är ny. Mina oförrätter som jag gjorde igår är bortsköljda av nådens hav. En omvändelse är inget jag endast gör en gång utan jag tänker mig att det är en pågående process.

Från Doppärlans bänk blickar jag mot nästa ”pärlrum” som är ökenpärlan. När jag läser om den pärlan inser jag hur mycket den hör ihop med doppärlan. För ökenpärlan handlar om mina brister, feltramp, min trötthet, mitt tvivel och min sorg. Den ger mig möjlighet att rannsaka mig själv i ensamheten. Hur otäckt och skrämmande det än må vara. Ordet förlåt hör hemma här. Jag sitter tryggt kvar på bänken, bland nåden och omsluten av kärlek. Därifrån vågar jag också konfrontera mina tankar och vara med mig själv. Lite som när man var barn och någon lite lurig och i mina ögon otäck vuxen busade med mig. Då vara mammas eller pappas famn det bästa jag kunde krypa upp i, för där vara jag orädd, stark och modig. I doppärlans ”rum” blir jag modig nog att möta mig själv och mina brister.

Jag känner de första regndropparna och ökar på tempot för att hinna med alla ”pärlrum” innan himlen öppnar sig. Hängmattan vid Bekymmerlöshetspärlan får vänta till nästa gång.

Genom kärlekspärlornas båda rum, inramade av kärleksört, går jag sakta och tänker på den som älskar mig och de jag får älska vidare.

Vid hemlighetspärlorna är det nästan som en labyrint i miniatyr och i mitten är tujorna formade till ett kors. Mitt hjärtas hemligheter och naturens hemligheter gömmer sig här.

Den svarta pärlan för natten, det som symboliserar det tyngsta i livet, inramas av ett flätat staket av ris. Det finns ändå något rofyllt där som gör att jag dröjer mig kvar en stund.

De stora regndropparna faller med högre frekvens och genom Uppståndelsepärlans rum känner jag friheten och ljuset.

Tillbaka vid Gudspärlan knäpper jag min händer och ber Herrens bön, innan jag raskt lämnar Pärlängen och går till bilen.

Hemma i värmen igen tänder jag en brasa i vår kamin och tar fram den lilla broschyren om Pärlängen. Jag läser på nytt om doppärlan och ökenpärlan, de pärlorna som efter min stund vid pärlängen lever tydligast kvar inom mig. Ett uttryck många använder sig idag av dyker upp i mitt huvud, ”Gör om och gör rätt.” Omvändelsen och förlåtelsen som hör ihop. Och dopet som förnyas varje gång jag är villig att säga ja till Guds kärlek och hans förlåtelse.

På bussen hem från Stockholm skickar jag ett litet tack-sms till en av mina kära vänner jag fått möjligheten att träffa under vistelsen i storstaden på drygt ett dygn. Värmen och tacksamheten över mina fina vänner är stor. I det bejakande svaret över tacksamheten kommer en sanning. ”Vänner är en välsignelse”, står det.

Några dagar senare äter jag lunch med en annan vän. Det blir många goa skratt och prat om det där som berör i livet. Återigen fylls jag av en oändlig tacksamhet över alla mina vänner och jag ler både utanpå och inuti. När vi kramar om varandra och säger hejdå citerar jag min vän från Stockholm med att säga att ”Vänner är en välsignelse”, varpå min lunch-vän skrattar till och säger att välsignelse är ett typiskt ”kyrkord”. Hon berättar om hur hon under söndagens predikan hört ett annat typiskt ”kyrkord”; helgelse.

Det ligger något i min lunchväns reflektion av ”kyrkord”. Välsignelse, helgelse, helig, askes och nåd är exempel på ord som vi nästan bara använder i kyrkliga sammanhang. Vi har satt en exklusivitetsstämpel på dem som bara är till för kyrkan och dess så kallade fromma människor. Exkluderande för många av oss även om vi befinner oss i sammanhanget. På en liten piedestal tronar orden. Vi tycker att orden är svåra att leva och efterleva.

Betydelsen av exempelvis helig hamnar lätt i facket en person med fina formulerade böner, med ett gediget antal gudstjänstbesök, bibelsprängd och som gärna har en uppgift i församlingen som syns och hörs. Strävan efter att vara helig i den bemärkelsen är ibland större än att älska sin nästa.

Vad är egentligen betydelsen av helig? frågar jag mig.

I boken ”Den enkla vägen till helighet” av Wilfrid Stinissen läser jag:
”Utan en helhjärtad villighet till självförsakelse, även om den förverkligas i oansenliga ting, finns ingen mystik eller helighet. Det finns då helt enkelt ingen öppen dörr där Gud kan komma in.”

Kvinnorna vid den tomma graven frågar änglarna var de gjort av Jesus och får svaret:
– Ni söker på fel plats, ni söker den levande bland de döda.
Jag söker likt kvinnorna på fel plats. Helig, välsignelse och nåd är inget som bara är förbehållet vissa utan det är något vi alla kan ta del av och vara en del av. Orden hör hemma här, mitt i livet och vi alla nyttjar dem dagligen utan att veta om det.

Tänker att när människor över sjuttio år väljer karantänen i dessa tider ligger det något heligt i det. Den självförsakelsen av ensamhet och isolering de gör i kärlek till andra är beundransvärd.

Pratar med mamma på telefonen, vilket vi gör dagligen. Jag lyssnar på när hon berättar för mig om hennes väninnors vardag i karantän. Hur heliga handlingar i all sin enkelhet förgyller deras liv. Där finns syskonbarn som inte kan resa hem och därför bjuder på påskbuffé hämtad från en lyxig restaurang, blommor som hänger på dörrhandtaget och telefonsamtal från en gammal väninnas barn.

De små handlingarna med helhjärtad självförsakelse blir till helighet. En öppen dörr där Gud kliver in.

I den upplysta hallen mötte jag förskolläraren. Längre in i huset hörde jag några glada barntjut och en skrattsalva. Vår dotters skratt hördes tydligt. Jag passade på när jag var ensam med förskolläraren och frågade hur dagen hade varit och om allt gått bra. Dottern hade ju varit lite ledsen på morgonen när jag lämnat henne. Vi pratade en stund och hon berättade för mig att när de varit ute och lekt på gården hade vår dotter sprungit fram till henne, tagit hennes hand och stannat där en stund. Hon hade sett på hur de andra barnen lekte och sedan släppt handen för att ge sig iväg ut till leken igen.
– Det händer titt som tätt att hon gör det, sa fröken. Ibland trodde hon att det berodde på att dottern plötsligt kom på att hon saknade mamma, att leken blivit lite orolig och gått för vilt till eller kanske hade några blivit osams. När fröken berättade om hur dottern agerade använde hon ett vackert uttryck som jag tog till vara på. Hon sa att vår dotter dockar in och tankar trygghet.

På altanen har jag rullat ut min yoga matta och tagit med mig min örngottsbeprydda kudde ut. Det är en varm vårdag och vi har inte hunnit få ut några utemöbler än. Jag lägger mig ner för att lyssna på en podcast. Kroppen är trött och själen likaså. Glasögonen åker av och jag sluter ögonen. Podcasten får vänta. Nu vill jag bara ligga i tystnaden, värmen och ljuset.

Jag har försökt hålla modet, hoppet och en positiv syn på tillvaron vid liv. Jag har duckat för oron. Låtsats som att den inte finns. Trott att jag är immun mot den. Men där jag ligger på trädäcket inser jag att den finns där och krupit in i mig. Och jag har kommit till en punkt där jag måste erkänna det för mig själv och att den stör. Oron skapar en inre stress. Den gör mig trött och suger energi. Den är som mossan i gräsmattan, den bara växer och tar över om man inte gör något åt den. Även om jag långt där inne vill tro på att det till slut ska komma något bra ur allt det här och att man i efterhand kommer tycka att det ändå inte varade så länge, ser jag det inte nu.

Där jag ligger raklång och uppvärmd av solens strålar kommer jag att tänka på vår gamla dagisfrökens uttryck: att docka in och tanka trygghet.

Beskrivningen av en docka, torrdocka eller flytdocka från Wikipedia är en anordning på ett skeppsvarv för att torrsätta fartyg vid underhåll och reparation.

Vi behöver tanka trygghet och reparera vår inre kompass i tystnaden tillsammans med Gud i dagar av oro. Oro som vi ibland inte ser eller vill erkänna finns där.

Tidigare idag pratade jag med min mamma i telefon. Hon berättade då att hon fått ett uppdrag av sin syster att skriva ut en psalm i x antal exemplar för att systern ville dela med sig av den till andra. Jag blir så glad när jag tänker på alla människor som i tider som dessa hjälper varandra och är med om att sprida det som ger ro.

Ӏr dagen fylld av oro och bekymmer,
och ovisshet gör vägen svår att gå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna,
ty kanske, kanske skalla du finna då:
Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,
och av hans vishet kan du ledning få.

Är sinnet tungt av ängslan, sorg och saknad,
och ensamhet gör dagen kall och grå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna,
ty kanske, kanske skall du finna då:
Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,
och av hans kärlek kan du värme få.”

(Psalm 543 i Psalmer och Sånger)