I den upplysta hallen mötte jag förskolläraren. Längre in i huset hörde jag några glada barntjut och en skrattsalva. Vår dotters skratt hördes tydligt. Jag passade på när jag var ensam med förskolläraren och frågade hur dagen hade varit och om allt gått bra. Dottern hade ju varit lite ledsen på morgonen när jag lämnat henne. Vi pratade en stund och hon berättade för mig att när de varit ute och lekt på gården hade vår dotter sprungit fram till henne, tagit hennes hand och stannat där en stund. Hon hade sett på hur de andra barnen lekte och sedan släppt handen för att ge sig iväg ut till leken igen.
– Det händer titt som tätt att hon gör det, sa fröken. Ibland trodde hon att det berodde på att dottern plötsligt kom på att hon saknade mamma, att leken blivit lite orolig och gått för vilt till eller kanske hade några blivit osams. När fröken berättade om hur dottern agerade använde hon ett vackert uttryck som jag tog till vara på. Hon sa att vår dotter dockar in och tankar trygghet.

På altanen har jag rullat ut min yoga matta och tagit med mig min örngottsbeprydda kudde ut. Det är en varm vårdag och vi har inte hunnit få ut några utemöbler än. Jag lägger mig ner för att lyssna på en podcast. Kroppen är trött och själen likaså. Glasögonen åker av och jag sluter ögonen. Podcasten får vänta. Nu vill jag bara ligga i tystnaden, värmen och ljuset.

Jag har försökt hålla modet, hoppet och en positiv syn på tillvaron vid liv. Jag har duckat för oron. Låtsats som att den inte finns. Trott att jag är immun mot den. Men där jag ligger på trädäcket inser jag att den finns där och krupit in i mig. Och jag har kommit till en punkt där jag måste erkänna det för mig själv och att den stör. Oron skapar en inre stress. Den gör mig trött och suger energi. Den är som mossan i gräsmattan, den bara växer och tar över om man inte gör något åt den. Även om jag långt där inne vill tro på att det till slut ska komma något bra ur allt det här och att man i efterhand kommer tycka att det ändå inte varade så länge, ser jag det inte nu.

Där jag ligger raklång och uppvärmd av solens strålar kommer jag att tänka på vår gamla dagisfrökens uttryck: att docka in och tanka trygghet.

Beskrivningen av en docka, torrdocka eller flytdocka från Wikipedia är en anordning på ett skeppsvarv för att torrsätta fartyg vid underhåll och reparation.

Vi behöver tanka trygghet och reparera vår inre kompass i tystnaden tillsammans med Gud i dagar av oro. Oro som vi ibland inte ser eller vill erkänna finns där.

Tidigare idag pratade jag med min mamma i telefon. Hon berättade då att hon fått ett uppdrag av sin syster att skriva ut en psalm i x antal exemplar för att systern ville dela med sig av den till andra. Jag blir så glad när jag tänker på alla människor som i tider som dessa hjälper varandra och är med om att sprida det som ger ro.

Ӏr dagen fylld av oro och bekymmer,
och ovisshet gör vägen svår att gå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna,
ty kanske, kanske skalla du finna då:
Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,
och av hans vishet kan du ledning få.

Är sinnet tungt av ängslan, sorg och saknad,
och ensamhet gör dagen kall och grå,
så stanna upp och ge dig tid att lyssna,
ty kanske, kanske skall du finna då:
Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,
och av hans kärlek kan du värme få.”

(Psalm 543 i Psalmer och Sånger)