På bussen hem från Stockholm skickar jag ett litet tack-sms till en av mina kära vänner jag fått möjligheten att träffa under vistelsen i storstaden på drygt ett dygn. Värmen och tacksamheten över mina fina vänner är stor. I det bejakande svaret över tacksamheten kommer en sanning. ”Vänner är en välsignelse”, står det.

Några dagar senare äter jag lunch med en annan vän. Det blir många goa skratt och prat om det där som berör i livet. Återigen fylls jag av en oändlig tacksamhet över alla mina vänner och jag ler både utanpå och inuti. När vi kramar om varandra och säger hejdå citerar jag min vän från Stockholm med att säga att ”Vänner är en välsignelse”, varpå min lunch-vän skrattar till och säger att välsignelse är ett typiskt ”kyrkord”. Hon berättar om hur hon under söndagens predikan hört ett annat typiskt ”kyrkord”; helgelse.

Det ligger något i min lunchväns reflektion av ”kyrkord”. Välsignelse, helgelse, helig, askes och nåd är exempel på ord som vi nästan bara använder i kyrkliga sammanhang. Vi har satt en exklusivitetsstämpel på dem som bara är till för kyrkan och dess så kallade fromma människor. Exkluderande för många av oss även om vi befinner oss i sammanhanget. På en liten piedestal tronar orden. Vi tycker att orden är svåra att leva och efterleva.

Betydelsen av exempelvis helig hamnar lätt i facket en person med fina formulerade böner, med ett gediget antal gudstjänstbesök, bibelsprängd och som gärna har en uppgift i församlingen som syns och hörs. Strävan efter att vara helig i den bemärkelsen är ibland större än att älska sin nästa.

Vad är egentligen betydelsen av helig? frågar jag mig.

I boken ”Den enkla vägen till helighet” av Wilfrid Stinissen läser jag:
”Utan en helhjärtad villighet till självförsakelse, även om den förverkligas i oansenliga ting, finns ingen mystik eller helighet. Det finns då helt enkelt ingen öppen dörr där Gud kan komma in.”

Kvinnorna vid den tomma graven frågar änglarna var de gjort av Jesus och får svaret:
– Ni söker på fel plats, ni söker den levande bland de döda.
Jag söker likt kvinnorna på fel plats. Helig, välsignelse och nåd är inget som bara är förbehållet vissa utan det är något vi alla kan ta del av och vara en del av. Orden hör hemma här, mitt i livet och vi alla nyttjar dem dagligen utan att veta om det.

Tänker att när människor över sjuttio år väljer karantänen i dessa tider ligger det något heligt i det. Den självförsakelsen av ensamhet och isolering de gör i kärlek till andra är beundransvärd.

Pratar med mamma på telefonen, vilket vi gör dagligen. Jag lyssnar på när hon berättar för mig om hennes väninnors vardag i karantän. Hur heliga handlingar i all sin enkelhet förgyller deras liv. Där finns syskonbarn som inte kan resa hem och därför bjuder på påskbuffé hämtad från en lyxig restaurang, blommor som hänger på dörrhandtaget och telefonsamtal från en gammal väninnas barn.

De små handlingarna med helhjärtad självförsakelse blir till helighet. En öppen dörr där Gud kliver in.