Trots de gråa molnen och den smått kyliga vinden bestämmer jag mig för att packa min lilla ryggsäck med ett sittunderlag och en liten bok om frälsarkransen. För drygt ett år sedan upptäckte jag bakom kyrkogården hemmavid att man anlagt en liten trädgård som man valt att kalla Pärlängen. Det är dit jag beger mig. Där har man färgat stora stenbumlingar i frälsarkranspärlornas färger och skapat en liten inhägnad av växter, spaljéer, staket eller småstenar runt varje stor sten.

Gudspärlan, Jagpärlan, Doppärlan, Ökenpärlan, Bekymmerlöshetspärlan, Kärlekspärlorna, Hemlighetspärlorna, Nattens pärla och Uppståndelsepärlan, i den ordning de kommer i frälsarkransen. Där tystnadspärlorna befinner sig i armbandet har man satt ut små träbänkar för reflektion och tystnad. Jag stöter på en diakonassistent från kyrkan som presenterar sig för mig och visar postlådan, i början av ängen, med informationsbladen om frälsarkransen. Med bladet och mitt lilla häfte tar jag mig sakta runt till de olika pärlorna.

Vid Gudspärlan finns tio träkubbar att sitta på. Bakom den gyllene stenen finns en rabatt med ett hav av blommor i regnbågens alla färger. I Guds närhet får jag vara den jag är.

På tystnadens bänk blickar jag in i Jagpärlans ”rum”. Där finns inga krav eller förväntningar på mig.

Inne i Doppärlans ”rum” står en liten bänk. Här sätter jag mig ner och läser om Doppärlan. Min tidigare kunskap om den här pärlan inser jag saknar en hel del matnyttigt. Jag har trott att den här pärlan bara handlar om händelsen av mitt dop och minnet kring det. Men den vita pärlan, läser jag, uppmanar mig att våga börja om på nytt. Min tankar går till Guds nåd som varje dag är ny. Mina oförrätter som jag gjorde igår är bortsköljda av nådens hav. En omvändelse är inget jag endast gör en gång utan jag tänker mig att det är en pågående process.

Från Doppärlans bänk blickar jag mot nästa ”pärlrum” som är ökenpärlan. När jag läser om den pärlan inser jag hur mycket den hör ihop med doppärlan. För ökenpärlan handlar om mina brister, feltramp, min trötthet, mitt tvivel och min sorg. Den ger mig möjlighet att rannsaka mig själv i ensamheten. Hur otäckt och skrämmande det än må vara. Ordet förlåt hör hemma här. Jag sitter tryggt kvar på bänken, bland nåden och omsluten av kärlek. Därifrån vågar jag också konfrontera mina tankar och vara med mig själv. Lite som när man var barn och någon lite lurig och i mina ögon otäck vuxen busade med mig. Då vara mammas eller pappas famn det bästa jag kunde krypa upp i, för där vara jag orädd, stark och modig. I doppärlans ”rum” blir jag modig nog att möta mig själv och mina brister.

Jag känner de första regndropparna och ökar på tempot för att hinna med alla ”pärlrum” innan himlen öppnar sig. Hängmattan vid Bekymmerlöshetspärlan får vänta till nästa gång.

Genom kärlekspärlornas båda rum, inramade av kärleksört, går jag sakta och tänker på den som älskar mig och de jag får älska vidare.

Vid hemlighetspärlorna är det nästan som en labyrint i miniatyr och i mitten är tujorna formade till ett kors. Mitt hjärtas hemligheter och naturens hemligheter gömmer sig här.

Den svarta pärlan för natten, det som symboliserar det tyngsta i livet, inramas av ett flätat staket av ris. Det finns ändå något rofyllt där som gör att jag dröjer mig kvar en stund.

De stora regndropparna faller med högre frekvens och genom Uppståndelsepärlans rum känner jag friheten och ljuset.

Tillbaka vid Gudspärlan knäpper jag min händer och ber Herrens bön, innan jag raskt lämnar Pärlängen och går till bilen.

Hemma i värmen igen tänder jag en brasa i vår kamin och tar fram den lilla broschyren om Pärlängen. Jag läser på nytt om doppärlan och ökenpärlan, de pärlorna som efter min stund vid pärlängen lever tydligast kvar inom mig. Ett uttryck många använder sig idag av dyker upp i mitt huvud, ”Gör om och gör rätt.” Omvändelsen och förlåtelsen som hör ihop. Och dopet som förnyas varje gång jag är villig att säga ja till Guds kärlek och hans förlåtelse.