Kaffedoften letar sig in i sovrummet. På min vänstra sida är det tomt. Nyvaken stiger jag upp och går ut i hallen, där möter jag min livskamrat huttrandes och med morgontidningen i handen. Med raska steg går han mot vasken där han tvättar sina händer. Tydligen hade locket på en grannes soptunna blåst upp under nattens stormbyar och lämnat spår av plast- och kartongskräp efter sig i vår trädgård.

Efter frukosten går jag och sätter mig i min gråa öronlappsfåtölj. På bordet bredvid står ett ljus som jag tänder. I tystnaden, som blir efter det att alla i familjen försvunnit från frukostbordet, tänker jag på vinden, skräpet i vår trädgård och att vi inte har en aning om hur långt bort ifrån det kom.

Jesus liknar den heliga Anden vid vinden. Han säger: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.”

Några artiklar från morgontidningen dyker upp i mitt huvud. Den där som handlar om vår lokala pizzeria, där ägaren en kväll åkt in till infektionsavdelningen och gett sjukvårdspersonalen kvällsmat.
Och den där som berättar om 90-åringen som fick besök av en hel förskola som sjöng och hurrade nedanför hennes balkong.
Och den där som innehöll en bild på ungdomar som skrev personliga vykort till personer över 70 år. I dessa artiklar kunde jag se och ana spår av den heliga Anden. Kärleksspår. Jag tänker att där tecken på kärlek finns där har Anden blåst fram.

Jag tar fram min bibel och läser från Galaterbrevet om Andens frukter eller som jag denna morgon väljer att se på dem: spår av Anden. Där kärleken genomsyrar allihop.

”Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.” (Gal. 5:22-23)

Med blicken på det tända ljuset tar jag några djupa och långsamma andetag. Luften far ner i mina lungor och ut igen. Den heliga Anden är mig lika nära som luften jag andas.

Efter en stund i tystnad tar jag fram min telefon och letar rätt på numret till min moster och morbror som är 70 plus.
– Så konstigt, vi pratade just om dig, säger min moster när hon svarar. Vårt samtal pågår en liten stund innan vi säger ”Hejdå” och lägger på. Med luren i handen tänker jag på den där tanken som dykt upp, manat till handling och som lett till ett telefonsamtal om vårvindar och om virusets påverkan i vardagen. Det där med att det ”bara är en tanke” som far igenom huvudet ibland, är ofta så mycket mer.

Jag formar en bön inför dagen:
Helige Ande, kom och rör vid mig.
Öppna mitt hjärta för dig och andas i mig.
Påminn mig om de människorna som idag behöver ett samtal eller ett sms.
Hjälp mig att vara lyhörd när du viskar till mig om hur jag bäst kan hjälpa den som behöver det.
Led mig idag så att spår av din kärlek blir synliga.
Amen

Texten är från dagens gudstjänst från Tabergs Missionskyrka med temat ”Den helige Anden leder oss”. Gudstjänsten finns att lyssna till på https://www.tabergsmissionskyrka.se/forsamlingen/podcast.html