Längs med stigen lyser det blått av förgätmigej. I hagen bredvid är det gulprickigt av maskrosor. Björkarna skimrar i ljusgrönt och från topparna hörs fågelsång. Det doftar friskt av gräset. På vår skogspromenad känns det nästan som att vi stigit in i ett rum där vi får uppleva våren femdimensionellt. Framför oss bakom ett rött uthus med vita knutar får vi syn på fyra pojkar i olika åldrar. I det halvhöga gräset tjoar och jagar de varandra. Det ser ut som nån kombinerad kurragömma och tafatt-lek. Både min livskamrat och jag påminns om våra barndoms somrar.

Hemma på min gata bland alla grannbarnen, när jag var liten, lekte vi ofta tafatt. Innan leken kunde börja behövde vi utse en plats som kunde vara fri från att bli tagen på, ett fripax-område. Dit kunde man ta sig om man blev trött på att vara jagad. Men lite klent och harigt upplevdes det allt om man ställde sig där. Helst skulle man befinna sig så lite som möjligt på den platsen.

Det dröjde till långt in i vuxen ålder som jag funderade på ordet pax och dess betydelse. Pax som betyder frid och fred. Fripax-området var alltså en plats där frid rådde och där man slapp bli jagad eller fångad.

Min kropp känns som en grushög när vi kommer hem från skogen. Den är skör och gör ont. Min livskamrat märker på mig hur jag drar mig undan och vet att nu är inte läge att peta på mig. Då kommer jag falla isär och kroppen avge ett skri av smärta. Då kan en kram, på rätt sätt med rätt belastning, rätt vinkling och rätt längd, hjälpa att samla ihop gruset och stabilisera upp kroppen.

De där grushögsdagarna är inte bara jobbiga för kroppen. Inom mig sker en tafatt-lek, ett jagande av rastlöshet och avundsjuk frustration. Jag ser på hur friska människor rör sig lätt och smidigt, de gör så mycket. Hur de har energi och kraft till att greja i trädgården. Hur de tar bilen till ett mysigt utflyktsmål. Hur de med glädje och iver roar sig med sina hobbys. Hur de med lätthet och utan koncentrationssvårigheter kan upprätthålla ett samtal, läsa en bok eller lösa ett sudoku. Hur de går till jobbet varje dag. De där dagarna, när tiden bara går för mig utan att jag orkar med någonting och då meningslösheten smyger sig fram, då skulle jag behöva ett pax-område. En plats inom mig där frid råder. Där jag inte jagar efter att göra, prestera eller avundsjukt blänga på andra. En vilans plats fri från att jag jagar mig själv i rastlöshetens tankelabyrinter. Där jag kan hämta glädje och tolerans.

På symaskinsbordet vid min fåtölj ligger en rolig hög med böcker som jag skickat efter. De bör inte läsas för fort. Eftersom min koncentrationsförmåga har vissa begränsningar just nu är det en fördel. Rådet jag läser från Henri Nouwen för att hitta min pax-plats i mitt inre är att under dagen stilla återupprepa en bibelvers och låta den sjunka in i mitt hjärtas innersta. Även från kyrkofadern Augustinus får jag vägledning från hans formulering: ”Mitt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”

Det återkommande bibelordet förankrar jag under dagen ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.” (Ps. 23:1) På min pax-plats saknar jag inget. Syftet med platsen är att bara vara och det klarar jag av även en grushögsdag. Det är att hitta dit som är det svåra.