För några veckor sedan tog jag hjälp av våra döttrar. Min bokhylla svämmade över och de dammsamlande CD-skivorna behövde ge plats för böcker. Fördelningen av arbetet innebar att jag plockade ur böckerna från bokhyllorna, döttrarna sorterade dem i bokstavsordning efter författarens efternamn och slutligen satte jag tillbaka dem. Min tanke med projektet som tog flera dagar var att, förutom CD-skivorna som ingen längre använde, även sortera ur en del böcker som vi kunde skänka iväg eller slänga. Detta visade sig vara den svåraste biten i hela projektet. Något jag absolut inte kunde gå med på. Det fanns alldeles för mycket känslor med i bilden. För även om jag inte minns vissa böcker som bra kunde inköpstillfället eller platsen då jag läst boken väcka minnen värda en plats i bokhyllan.

Bland alla böcker hittade jag två dubbletter. Dessa borde i alla fall varit lätta att sortera ut. Jag hade två exemplar av Dag Hammarskjölds ”Vägmärken” varav den ena i en billig pocketutgåva och den andra i en utgåva från 1963 där bladen satt ihop redo att sprättas upp vid läsning. Inte kunde jag göra mig av med någon av dessa. Tänk om jag skulle behöva låna ut boken, vilket jag gärna gör, då skulle jag sakna läsningen av Hammarskjölds tankar. Behovet av en i reserv var klockren. Den andra boken med två av var ”Det oändliga blå”, kåserier av Stefan Andhé. Där blev det också ett dilemma för mig. Den ena var signerad och den andra hade jag köpt vid havet, en varm sommardag på en helt oemotståndlig loppis. Hur kunde jag välja bland dessa? Vi gillar ju ändå varandra Stefan (även om han inte vet vem jag är), jag och hans böcker. Så vad gör det om de står i par där i bokhyllan? Och förresten det säger de som bekant alltid på Antikrundan, att par höjer värdet.

Böckerna är sorterade och står uppställda med beslutet att ingen lämnar hemmet förutom när de med glädje blir utlånade.

Det är inte många andra prylar som får plats i bokhyllorna men mitt i står en grå elefant, ett bokstöd jag fick för ett år sedan.

Jag ser framför mig hur jag köar i Antikrundan och hur Knut Knutsson ler lite finurligt mot mig och min elefant. När jag väl kommer fram till en värderingsman får jag reda på att elefanten borde varit gjord i marmor och inte av trä som i det här är fallet. Den borde vara från 1600-talet och inte som den här, från 2019. Den borde vara hel och ren och inte med en kantstött fot. Och slutligen den borde kommit i par. Intresset och värdet är skralt och lågt på elefanten. De höjer på ögonbrynen och undrar vad jag över huvud taget gör där med ett nästintill värdelös föremål med ingen viktig proveniens alls. Med min elefant i handen förklarar jag hur det ligger till. Det är bland det värdefullaste föremålet jag äger. Vår yngsta dotter kom hem en dag från skolan och ur väskan plockade hon upp elefanten. Hon hade designat och gjort den alldeles själv på slöjden just med tanken på mig och min bokhylla.

En dålig deckare, en dubblett med karaktär, en trasig diktbok, en faktabok med tjusigt omslag, en pocketbok fylld med hundöron eller en grå träelefant det spelar ingen roll i min bokhylla. Det som i andras ögon kan tyckas värdelöst är i mina ögon värdefullt.

Ser mig om i bokhyllan, tänker på hur vi ibland kan känna oss kantstötta med slokande hundöron eller som trasiga kopior. Hur ägaren av bokhyllan inte bryr sig ett skvatt om det utan att det snarare stärker vår originalitet. För vårt affektionsvärde är skyhögt och vår proveniens är den bästa som finns.